I väskan, i cykelkorgen, i asken, på väg hem, satt den lille pojken tankfull med huvudet lutat i ena handen. Hela kvällen hade han varit lite dämpad. Lite ledsna ögon. Lite rundare mun. Lite längre från skratt än från gråt.

Han satt och funderade på den tid som varit och på den tid som var för ännu längre sedan; den tid han ibland drömde om på nätterna. Han drömde om sina kompisar och om skolan, om hur de lekt och om knasiga saker som var helt overkliga. Han drömde actiondrömmar där han var hjälten, han ville gärna berätta om det och berättade med sådan inlevelse att han nästan hoppade.

Men nu har han börjat drömma mardrömmar varje natt, sådana som han ibland inte ens vågar uttala högt. Om fiskar som försökte ta sig in genom ögat. Om hur någon ville sälja hans organ. Om bläckfiskar med stora tuggande näbbkäftar.

Han satt och funderade på hur det skulle kännas att vara hemma. Han hade faktiskt vågat åka hem en kort stund en lördag för inte så länge sedan, men han hade nästan glömt hur det var att befinna sig bland välkända dofter, ting och ljud. Hur skulle det egentligen gå? Skulle det verkligen fungera? Vad skulle hända om...? Han var rädd. Men han längtade nog innerst inne.

Med huvudet i handen funderade han över det som komma skulle. För det skulle komma julskinka och julafton. Först helgskinka. Inte adventskinka, för första advent var inte förrän på söndag. Men han skulle aldrig orka att åka ända dit bort och hälsa på mormor.

Han funderade på hur det skulle bli om något skulle hända. Tänk om något skulle hända! Det skulle kunna hända någonting precis när som helst. Han hade blivit besviken så många gånger tidigare att han knappt vågade hoppas längre. Och där han var nu fanns hjälpen så nära. Sällskap fanns så nära. Allt fanns så nära, förutom hans eget rum där hemma. Och så skulle han ju liks behöva sova i vardagsrummet...

Innan han satte sig med huvudet i handen och funderade kramades vi. Två gånger. Jag stoppade därefter in honom i den lilla asken, lade honom i väskan, i cykelkorgen och tog med honom hem. Som så många gånger förr, men nu lite mer påtagligt.