Klockan är av någon anledning alltid mycket hemma hos mig, vare sig det är natt eller dag. Det är alltid sent. Jag vill inte sova. Jag är inte trött, tror jag. Jag vill aldrig lägga mig. Jag "ska bara" och hittar alltid någonting nytt att läsa eller se. Jag blir rastlös ibland för att jag inte har något att göra eller någon att prata med, men jag lägger mig inte. Kudden känns för hård eller för platt. Jag hör pulsen i öronen. Jag kan inte kasta mig av och an i sängen eller lägga mig så där skönt precis i mitten, och inte heller så där befriande diagonalt. Täcket är för varmt, men så blir det fryskallt på huden om jag tar av mig det. Spikmattan rasslar för mycket för att använda jämt och att lyssna till någon annans andetag eller få en armbåge i huvudet kan lika störande som tryggt. Det är ju egentligen sanslöst. Men jag vill verkligen inte sova... Jag är som en unge.