Här är han förresten. Den funderande, frågvise pojken.

Jag sade: "Men, det är ju N!".

Hon sade: "Ja, visst är det!".

N sade: "Fast jag har mörkt hår".

Jag sade: "Ja, fast du har mörkt hår".

Inquisitive child av Susan Lordi

När jag vaknade triggades jag åter av uppdiktade bilder och minnen. I något slags sömntöcken kunde jag räkna till fem alternativa scenarion varav inget passar mig. Det slutade med att jag sakta, som i slow motion, studsade mellan alternativ ett och alternativ fem...

En liten stund in i malströmmen började jag minnas mina frukostar på sängen, de som var bara mina och ingen annans, och jag saknade dem. Jag brukade dra upp rullgardinen och låta solljuset strömma in. Ibland lade jag mig i den varma solrutan på sängen och lät mig väckas inifrån och ut. Jag brukade hämta datorn och en riktigt obesvärlig tidning till sängen. Sedan hämtade jag naturell yoghurt med flytande honung i en liten skål. En stor mugg grönt te. Jag startade den lilla radion och myste medan jag åt min frukost, surfade, läste och vaknade.

Jag saknade de morgnarna så mycket att jag nästan fick en ledsen känsla. (Det är här jag alltid gör fel i vanliga fall).

Men så kallade jag mig själv knäpp och blev i stället lite arg;

- Men lägg av någon gång!

- Upp med rullgardinen!

- Hämta frukost!

- Hämta datorn och tidningen!

- Tänd sängbordslamporna, det blir ju mörkt om bara en liten stund!

- Nejmen skit i radion då, du har den ju liks i den där konstiga stugan vid havet!

- Skit i att LilleBror diskar under öppen kran i köket!

- Grotta ned dig i att det är varmt och mjukt i din säng och att det är fullkomligt tillåtet att trivas med att vara ensam! Störda flicka...

Resultatet blev relativt lyckat.

Jag sitter ju här och skriver.

Malström borde vara mitt efternamn.