När jag åkte flygplan för ett tag sedan flög vi genom två lager moln. När vi kommit genom det översta satt jag som vanligt som förtrollad och tittade på de mjuka rundningarna, kullarna och de böljande vågorna medan solen morgontrött kravlade sig upp. Som röd glimt färgade den mitt ansikte rodnat och lite senare min slumrande stolsgranne apelsinorange.

Ju högre vi steg, desto plattare blev molnlandskapet under oss. Precis i tid med gul sol och inflygning låg en nästintill slät bomullsmatta under oss och jag tyckte mig se fotsteg i den. Stora avtryck lite här och där. Ibland såg det ut som att någon lagt sig ned en stund och ibland som om någon dragit ett tygskynke över ytan, som över sand. Det var fridfullt och på något sätt lite viktigt att få betrakta.

I dag är det ytterligare en grå dag med dimma. Ännu en dag bland molnen, men här nere i det undre lagret.