Nästan hela natten gick åt till takdiskussion. (Fortsätter det på detta sätt blir jag så illa tvungen att starta en husblogg trots allt). Jag åkte någon slags fartfylld karusell som knickade till och kastade mig baklänges efter att först ha swoosh:at framlänges en stund. Det var som att nästan-krocka med total förtvivlan, dra en lättnadens suck och sedan rusa i full fart mot ångest. Vi lade oss inte innan det åtminstone fanns eventuella utvägar för det mesta. Då var det redan sent.

Jag gick och lade mig med tillförsikt om att kunna gå utvilad till jobbet och i nästa andetag kändes det som om jag dragit i mig flera luddiga maskrosfrön. Upp. Medicin. Evig väntan. Lugn. Sömn. I tre timmar.

Jag vaknar av att det känns som om jag andats in daggmaskar som ålar runt i min luftstrupe. Jag ligger kvar och försöker få upp de inbillade maskarna så tyst jag kan och kvävs nästan i mitt täcke. Upp. Annan medicin. Vatten. Evig väntan. Lugn. Sömn i soffan. I en och en halv timme.

Jag vaknar av att hans väckare vägrar tystna. Jag dåsar till. Jag vaknar när han går in i duschen. Jag lurvar knappt medveten till min säng och inbillar mig att jag sover två timmar i allt morgonoväsen.

Jag tog mig till jobbet, masade mig genom kvällen som den brutna vampyr jag är och nyper hårt ihop mina läppar kring mina klagande ord som inte kan mäta sig med de tappra som knappt kan uttala sina egna.