Jag vill inte kunna höra exakt vilken låt du spelar så att jag kan nynna med i versen när du befinner dig två våningar nedanför mitt vardagsrum.

Jag vill heller inte ens behöva tänka på vilken låt det skulle kunna vara.

Jag vill inte få nässelutslag inombords av det monotona elektroniska blahaj som vägrar tystna. 

Jag vill inte att mina vardagsrumsfönster bokstavligen ska skallra när ni hoppar på parketten.

Jag vill inte behöva höja ljudet på min film för att försöka dränka basgångens puls.

Jag vill inte behöva vara överlycklig varje jobbhelg för att jag har lyckats byta bort mina helgdagpass till kväll när efterfesten drar igång klockan halv tre, efter du ryckt i porten femtiofjorton gånger innan nyckeln gick in i hålet och efter dina klicketi-klack-kompisar lyckats ta sig upp för en hel trappa.

Det jag skulle vilja är att varje helgmorgon efter ditt party dra igång finsk fckn metal på grövsta bas, sätta igång tvättmaskinen och köra centrifugen på repeat, våldsamt diska bestick i diskhon och med hälarna först ned i golvet rocka genom lägenheten med dammsugaren på högsta sugstyrka. Klockan sju.

Det finns dock vissa problem: Det finns en trevlig granne i kläm mellan oss i höjdordning, och jag är aldrig vaken klockan sju.

(Ägare till känsliga öron klickar inte på klippet)

Children of Bodom - In your face