I går tvingade jag mig själv upp efter tre och en halv timmas sömn och var ovanligt positiv och energifull. Vips var lilla zoo städat och vips var så även lägenheten. Väderleksrapporten gav mig ytterligare energi och i min fantasi såg jag mig själv sittande i byn med solen i ansiktet, eller gående en promenad längs den tråkiga vägen. Full av tillförsikt om ljus somnade jag.

Tidigt i morse, knappt vid medvetande, noterade jag strålarna bakom de mörkläggande gardinerna innan jag försvann in i konstiga drömmar igen. Vid något tillfälle senare noterade jag att jag var ensam i rummet och att det inte längre var lika ljust i springorna mellan fönster och mörker.

Vad är klockan?

13.06

Jag sliter i rullgardinen och ser att solen är på väg att gå ned. Endast en liten ruta orange ljus på väggen ovanför sänggaveln. Jag sträcker handen mot rutan och känner ingen värme i den. Jag sätter mig upp så att den målar mitt ansikte och försöker absorbera det orangea genom ögonen. Jag kliver sedan hastigt upp, slänger på mig kläder och jacka och sätter mig på balkongen. Solen gömmer halva sig själv bakom trädlinjen och rullar sakta nedåt åt höger. Det är varmt ute, men av solens värme når mig ingen. Efter tio minuter har den försvunnit och jag går in i mörkret igen, arg och så besviken att jag nästan gråter.

I går fantiserade jag om en femton veckor lång utbildning på Gran Canaria.

Just nu känns det plötsligt angeläget.