Dag 1-2: Bålstakonferens. Men framför allt så åt vi. Åt, åt, drack, åt, åt och slutligen åt lite till. Och allt kaffe fick mina nerver att dansa. Alldeles för lite sömn.

Dag 3: Min käraste stöd från mitt förra liv tillät slutligen en strid ström av skit rinna ur sig och renas i det reningsverk jag ibland kan vara. Misery loves company. Vi pratade i tio timmar. Alldeles för lite sömn.

Dag 4: Jag kramade om min deserterade frisör och fascinerades över vilken effekt ljudet av klackar har på män. Och på kvinnor. Jag tycker mest att de är jobbiga. Ja, klackarna alltså. Till slut kom Bejb och vi kraschade med en film i hans systers soffa. Ok med sömn.

Dag 5: Nostalgiresan med Bejb till en uppfräschad institution, biblioteket utan omvårdnadsböcker, de eviga röda korridorerna i Sveriges fulaste byggnad och ett renoverat förortscentrum. Buss 740 tog oss vidare till det ännu äldre livet där jag fortfarande vet exakt vilken balkong det var men inte den fullständiga adressen. Där Vivo heter något helt annat. Där till och med jag nästan går vilse i det ansiktslyfta superdupermultiköpcentrat. Där jag hittade fyra gamla böcker till min samling. Därefter en skrämmande normal tunnelbaneresa till S, sushi och bio. Dålig men tillräcklig sömn.

Dag 6: Dejt i stan med S. Frukost bestående av kycklingwrap och latte. Kulturhus med fin fotoutställning över tid. Helkroppsvärk av mördarryggsäck. Förälskelse i en ljuvlig sorts kappa och skotittning. Inga äkta chorizo tyvärr. Muk på kinden och hemresa. Mitt livs klumpigaste upplevda flygplanslandning vilket resulterade i mången kommentar och en och annan skrikande tant. Middag hos far, klapp av hund och inspektion av projektet vid havet. Det regnade in på vårt nya halltak (ack och ve, stygga taktegel), men luftvärmepumpen fungerar som den ska.

Äventyrets grädde på moset: parkeringsböter.