Ibland ligger jag på nätterna och försöker sova i sandstorm. Det blåser, är för många ljud, för oroligt bredvid mig, det viner i huvudet och jag kan knappt andas. Det är helt värdelöst. Dumma växthuseffekt.

Men så är det ju också så här att jag är ledig. Det har varit sol ute, även om jag inte träffat den så mycket. Krullråttan lever någon dag till. Det är fettisdag imorgon och jag är kanske inne på semla nummer tio. Jag har träffat en ny gammal vän in real life. Jag har bokat resa till Turkiet i maj: charternas chartercharter. Bror vann silverbuckla och två blåögon. Jag har träningsvärk på ett rart ställe efter att ha bowlat. Jag har fått spendera tid med min levnadskamrat trots att han har hög jobbpress. Jag skiter högtidligt i att städa. Jag får tillbaka pengarna från försäkringsbolaget och därmed är oron för min fars oro som bortblåst. Jag är frisk och jag är ledig flera dagar till.

Tusen tack för hjälpen på traven.

Hon frågade mig: "Hur gör man nu? Sitter du på någon visdom?". Jag sade att jag inte visste vad jag skulle svara.

Det är inte min resa. Jag har följt med en bit på vägen som en fast inventarie, kanske som stolpen man håller sig fast vid i tåget, och har varit vittnet som fastnat med hjärtat vid deras yta. Hittills har mitt tåg alltid vänt vid denna hållplats, medan de har bytt färdsätt och åkt in i okänt land. Det svider och blöder när jag vinkar av dem eftersom jag då bryts loss inuti. Jag önskar att jag visste vad som låg där bortom i det okända. Att jag kunde skicka med dem mjuka kuddar att vila på. Att jag kunde varna för ojämnheter på vägen och sticka åt dem en överskådlig grovritad karta att klamra sig fast vid. Men det är blankt.

...

I går var det alla hjärtans dag.

För ganska precis ett år sedan betraktade jag cirklar.

Februari är alla barnhjärtans månad.

Idag är det Internationella Barncancerdagen.

Kom ihåg dem.

Jag snodde denna lilla enkla yxa-i-hjärtat-dikt från kommentardelen i hennes blogg:

An angel, in the book of life,
wrote down your babys birth.
And whispered when he closed the book:
too beautiful for earth.

Aj.

Jag har drömt om honom på nätterna och natten mot fredag vaknade jag av att jag grät. I drömmarna i morse fick han så ont när jag höll honom på axeln, men det blev bättre när jag flyttade handen och lade den på hans ben. Jag sade förlåt och han svarade nog ingenting, men hade inte längre ont.

När jag vaknade idag sträckte jag mig efter väktargrodan, granskade varje litet komplicerat kryss som han skapat med virknålen, de bruna plastögonen och munnen av svarta stygn. Jag tryckte den sedan mjukt mot min kind och satte därefter tillbaka min gröne vän i äggkoppen.

Vid tvåtiden ringde telefonen.

...

Så vacker i all sin stillhet.

Tänk...

...

Han sade att han ville bli en fågel.

Jag hoppas att han vill flyga förbi här någon dag när han har tid.

Kanske i juni.

Det känns som en lätt, liksom fluffig dag idag. Bakom mörkläggningsgardinen vaknade jag till en av mina junifåglars sång, från samma träd och med samma intensitet som förra året. Det är tydligen nu det börjar.

Hjärtat på vägen var nu på morgonen bara en vanlig repstump. Jag övervägde att ta med mig hjärtresterna hem till mig, men gjorde det inte. Kanske tecknar den någonting annat till mig när jag går förbi den nästa gång.

...

Hjärtat på vägen var nu i kväll en flicka med flätor. Längre fram på gångvägen, ganska nära min gård, går jag över på höger sida för att släppa in en annan fotgängare som ska åt samma håll. Vi går bredvid varandra i samma takt och ingen av oss går varken långsammare eller snabbare för att slippa gå bredvid en främling. Bakom oss hinner ett par upp oss och går in i luckan mellan oss. Så går vi där bredvid varandra en liten bit alla fyra. Så svänger vi alla in på samma gård och går hem. Rart.

De är fascinerande, de här morgonvandringarna. Himlen ändrar på den korta stunden färg från min favoritblå till det ljusblåaste som går innan de blir grå dagmoln. En förbipasserande kuf tittar på mig och säger till min förvåning "fucking *mummel*" i förbifarten och jag dras till att tro att jag är en fucking-någonting nästan hela vägen hem. Men vid min lågstadieskola ser jag plötsligt en repstump i form av ett hjärta på marken, nedmejat i snön. Jag fortsätter några steg, stannar, tittar mot det, går sedan tillbaka och förevigar det med 0,3 Mpixlar. Jag hoppas att någon annan också ser hjärtat idag. Det var så fint.