Nästan hela natten gick åt till takdiskussion. (Fortsätter det på detta sätt blir jag så illa tvungen att starta en husblogg trots allt). Jag åkte någon slags fartfylld karusell som knickade till och kastade mig baklänges efter att först ha swoosh:at framlänges en stund. Det var som att nästan-krocka med total förtvivlan, dra en lättnadens suck och sedan rusa i full fart mot ångest. Vi lade oss inte innan det åtminstone fanns eventuella utvägar för det mesta. Då var det redan sent.

Jag gick och lade mig med tillförsikt om att kunna gå utvilad till jobbet och i nästa andetag kändes det som om jag dragit i mig flera luddiga maskrosfrön. Upp. Medicin. Evig väntan. Lugn. Sömn. I tre timmar.

Jag vaknar av att det känns som om jag andats in daggmaskar som ålar runt i min luftstrupe. Jag ligger kvar och försöker få upp de inbillade maskarna så tyst jag kan och kvävs nästan i mitt täcke. Upp. Annan medicin. Vatten. Evig väntan. Lugn. Sömn i soffan. I en och en halv timme.

Jag vaknar av att hans väckare vägrar tystna. Jag dåsar till. Jag vaknar när han går in i duschen. Jag lurvar knappt medveten till min säng och inbillar mig att jag sover två timmar i allt morgonoväsen.

Jag tog mig till jobbet, masade mig genom kvällen som den brutna vampyr jag är och nyper hårt ihop mina läppar kring mina klagande ord som inte kan mäta sig med de tappra som knappt kan uttala sina egna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...