I dag vill jag bara krypa upp i det här hörnet av min röda soffa, dra benen inunder mig, fälla upp en huva och blogga, hela, hela dagen...med någon fantastisk musik spelande i bra hörlurar. Det är vad jag skulle vilja. Måste köpa hörlurar. (Måste handla mat, måste köpa födelsedagspresent och ett nytt cykellås, måste fundera på julklappar, måste ta bilen till byn och låta den gå i ide, måste diska, måste tvätta, måste verkligen göra mig i ordning).

Ibland vill jag ha med mig min kamera var jag än går för att katalogisera allt, i ett tafatt försök att frysa tiden lika bra som vintern själv förvarar det mesta bland kristaller. Vid varje kraftigt nysnöfall vill jag fotografera cyklarna med sina snöstaplade sadlar och rönnbären som tagit på sig vintermössan. Men det verkar som att årets tillfälle fortsätter dröja. Också imorgon ryktas det om sol, den där lysande skivan som spårlöst försvinner när jag kliver upp. Tänk vad vackert det hade varit om snön hade fått komma. Den kalla, knarrande där solstrålarna kan lägga sig och smälta spjutformade skåror som jag inte vet hur man fångar på bild.

Jag lät 50 av mina favoritfotografier komma ut på glansigt papper med vit ram. Först när jag kunde ta på dem med mina händer blev de verkligen frusna sekunder på riktigt. Små konstverk. Jag hade glömt bort hur det var. Det också.

Jag väntar på översnöade cyklar. Det är dags nu. Den vita ramen längtar.