Jag har ett digitalt fickminne. Under sommaren använde jag det för att dokumentera vardagliga och inte så vardagliga händelser. Bland filerna hamnade det åska, ösregn, högsommarljud, en puss, en promenad mot Nordmalings marknad i gott sällskap och go´fika hos mormor (med hennes fantastiska bondska dialekt). Därutöver fastnade också de historiska ögonblick vi rusade igenom i och med stugköpet, såsom första middagen den första kvällen vid första övernattningen, köksgolvutslitning och den andra grillmiddagen. Han lät precis som vanligt. Det gjorde också mamma och mormor. Jag lät inte alls som mig själv (eller som J sade: "du låter exakt som S"), men det är ju som det brukar vara.

Jag lät så glad. Han lät så glad.

Jag var så glad. Han var så glad.

Vi var så glada!

(Kanske är S också glad! Om vi låter exakt likadant menar jag).

När jag tagit mig ur detta enorma träsk av kall havregrynsgröt ska jag bli glad igen och fortsätta min dokumentation.

När jag blir gammal och ligger på ålderdomshemmet i min ensamhet ska jag inte be personalen spela Meshuggah för mig i hörlurar som min vän F skulle vilja, även om Meshuggah är bra. Nej, jag ska be dem spela alla mina fickminnen på repeat. Det blir fantastiskt.

Meshuggah - Humiliative (med massive attacks video)