Klarvaken.

I natt kommer bilder av alla mil jag har åkt i tunnlarna under marken. Stationer och dofter. Tillfällen och möten.

Fortsatt väntan på nästa halvtimmesfärd på den blå linjen, med bedövande trötthet i varje cell. Var jag trött någon gång i mitt liv så var det under det där första halvåret.

En alkoholiserad man som sparkar på min fot när jag försöker somna på sista halvtimmesfärden. Han ber om en femtiolapp för att kunna köpa pizza. Jag erbjuder honom min halvfrusna lunchrätt, men den vill han inte ha.

En Cesar någonstans på en grön station som talade ett språk som alltid känns lent för mina öron och för mitt sinne. Floder av kända okända ord. Kejsaren hade alltid mjuka ögon.

Röda halvtimmesfärder till eller från stan. Jag tittade alltid på honom där i fönstret, där han reflekterades. Jag önskade alltid att han skulle göra detsamma och att våra blickar för en gångs skull skulle mötas på riktigt. Utan ett leende. Hans var oftast oförmögen att skänka leenden från sitt innersta hjärta, så ibland ville jag inte ha dem.

En halvtimmes väntan mitt i vinternatten, ensam i Örnsberg. I efterhand tänkte jag på att han hade sovit över där. Utan mig. Det var kallt.

En trött, trött människa med slutna ögon på en röd halvtimmesfärd från stan. Fler än jag höll i metallstången för att hålla balansen den natten. En hand nuddar min hand men jag kan inte flytta den, så jag fortsätter att blunda. En liten värme möter en liten värme och ingen av oss flyttar våra händer. Vi bara håller så. Efter en lång stund, när tåget stannat på en station, flyttar han ned handen och sluter sin hand kring min säger på det sättet farväl. Jag fortsätter blunda och kliver av en station efteråt utan att veta vem det var. Det kunde lika gärna ha varit en ängel.