Jag såg att det fanns ett par för mig kända symboler här på denna bloggplats. En använder jag alltför ofta när jag pratar med T, och det är när han nedvärderar sig själv. Nu vill jag använda den igen, för att jag har gått och gömt mig.

Here it comes:

Nu ska jag stryka handen över de glödande körsbärsbladen i svart. De lyser strax utanför mitt sovrum. Ett försök kan det få.

Det har kommit ännu en period av tystnad och jag drar mig undan i min mentala garderob, dumt som vanligt, eftersom jag vet att mina tankar talar som högst och mest kakafoniskt här inne. På messenger har jag en animerad symbol av gubbar som springer runt med armarna i vädret, om varandra och ropar någonting. Jag har döpt den till *panik* och använder den sällan. I garderoben springer tankarna om varandra på det sättet, trots att jag hellre önskar att de skulle göra som den lilla animerade bubble-bobble-draken som jag döpt till *hoppa*. Det är min gladaste favorit. Jag gillar ju att hoppa.

På andra sidan av min verklighet skapar detta en liknande reaktion, men den tar inget uttryck i animerade symboler. Tid tas ifrån mig och ingen hand läggs på handtaget till garderoben. Ingen knackning eller fråga om vad jag gör, gömd där inne. Inte heller någon undran över att jag till höres diskuterar med ingenting. Gömda stunder är kanske inget märkligt längre. Tros det. Men det är min ledsnaste favorit. Jag gillar ju egentligen inte att kura.

Lägg handen på handtaget och knacka på. Fråga mig vad jag gör och undra över vem jag diskuterar med. Lägg dig i och ryck upp dörren. Ta mig i stora handen och lyft ut mig i ljuspölen från fönstret, som ändå bara ligger där på golvet. Tvinga upp mina ögon med fingrarna och pussa mig på munnen när jag grinar illa. Stryk mig över det rufsiga håret och håll händerna kring mitt sura ansikte. Rikta mig mot dig och tvinga mig att se. Här inne är jag ju som en blind, neurotisk flicka. Jag gillar ju inte att kura. Jag gillar egentligen att hoppa.