Jag vet att den bästa gåvan i år kommer att vara kärleksförklaringen. Den är som en mjuk muk på min kind.

Jag ska försöka tända den öppna brasan inom mig själv och se om jag kan få lite ro.

God jul, där ute i vita världen.

Hur löd den nu, den där problemhanteringsteknikformuleringen som är fasthäftad på jobbets ena anslagstavla? Den var ju inte lika knölig som den där hemska formuleringen, som nog måste vara det längsta sammansatta ordet jag har skrivit på länge. Jo, nu minns jag.

*Hur är det nu?

Det är oroligt. Det bubblar och spritter. Sockerdricka.

*Hur vill vi ha det?

Målinriktat lugn med hög säkerhet.

*Hur ska vi komma dit?

Formulera målen. Gör därefter en konsekvensanalys innan handling.

Det hade varit enklare om jag hade skrivit:

*Hur är det nu?

Stökigt

*Hur vill vi ha det?

Städat

*Hur ska vi komma dit?

Dum fråga förtjänar dumt svar.

Det handlar egentligen om samma sak, så jag borde nog städa. Dock inte utan konsekvensanalys.

Jag är glad för bra människor och bra konversationer. Liknande uttrycksformer sjunker lättare inunder ytan och lägger sig tillrätta som ett värmande lager. Liknande tankar gör det enklare att ställa sig jämförande intill varandra och mäta längd och bredd. Två oroligheter kan ändå ha gemensamma nämnare. Ett pekfinger kan greppas och låta sig ledas längs de osynliga mönstren. Ett annat ritar en cirkel och hela handen målar. Det gråtande ögat som finns bredvid det skrattande ögat i gycklarmasken kan tillslut se att man tillsammans har två glada ögon som kan trösta de båda gråtande.

Här skulle jag vilja lägga in värsta bra låten och dedikera den till en som aldrig är rädd för att hoppa på tåg. Eller i alla fall gör personen det ändå, trots lite rädsla. Runaway train med Soul Asylum hade ju varit bra, men jag inte tycker om den, inte ens det minsta lilla. Om tågresenären vill önska en egen så går det bra. Annars får det vara. Den är i alla fall dedikerad, även om den inte finns.