Ett par timmar senare var kvällen som glömd, men kvar dröjde sig minnen av en mor som grät av saknad redan innan alla stormade ut genom ytterdörren och att jag troligtvis för sista gången fick ligga bredvid min mormor för att ta en tupplur. Sist jag låg bredvid mormor i samma säng var för mycket länge sedan. Morfar låg i rummet bredvid. Jag bad henne att hon inte skulle dö under natten och jag mindes tickandet av fickuret som hängde i sänglampan. Jag var vettskrämd för att bli ensam.

Natten mot juldagen förflöt och jag fick förundras av åsynen av en några månader ung människas helkroppskamp för att tränga igenom sina drömmar och in i vakenheten, men hon gav upp och somnade snart om igen. I sömnen log hon med den lilla, lilla rosenknoppsmunnen och bakom sidenögonlock iakttog hon sin sovande värld. Hon var vacker och mycket, mycket farlig.

Iskristaller fäste sig i ögonens bryn och fransar på färden hem. De smälte och rann som vintertårar över ett rodnande ansikte. Jag mötte inte en enda levande människa och det knarrande nysnötäcket klövs av mitt framdäck. Klippande ögon försökte skydda men gjorde mig snarare blind. Där vid min högstadieskola kunde jag lika gärna ha drömt att jag cyklade över en vidd av vit plysch.

Nu ska jag dit, till juldagsmorgonens dröm.