När tonårslivet rasade samman fullständigt klamrade jag mig förtvivlat fast vid en enda person; någon som gav mig åtskilliga whiplashskador i själen. Jag hade slutligen inte något annat val än att bryta loss min hud från hennes och det gjorde fruktansvärt ont. Hon märkte det nog aldrig. Sådan var hon.

Vi hade dock mycket roligt.

När denna reklam gick på TV lärde jag mig den genast och lade en snygg andrastämma på melodin. Sedan lärde jag henne den och vi sjöng den om och om igen under en rutschkana, i en frusen sandlåda. Det var riktigt vackert.

Det finns stunder i livet som man alltid har kvar

(Men, vad är det här nu då!? Ytterst märkligt. Så här har det inte känts på tio år säkert.

Jag måste vara helt utmattad. Eller så har jag sovit för mycket. Eller så beror det på vädret som ligger som någon slags konstant, men det låter märkligt eftersom det inte är någon snö. Det kan också bero på att jag har druckit för lite kaffe och är relativt nyvaken.

Hur som haver, så har jag idag vaknat med julstämning i kroppen. Jullugn som på första dagen av jullovet. Utan julgran, långledigt eller något direkt pynt. Inte ett ljus är tänt och jobb nalkar. (You can´t beat the feeling). Må det bli en stilla kväll).

När vi var yngre, mycket yngre, brukade jag åka ned till henne till den by där hennes mamma växte upp. Det var en liten by där man av naturliga orsaker alltid tänkte på Pelle Svanslös och jag fick den första sommaren ha en av min kompis kattungar till låns. Sebastian. Denna sommar var vi två som åkte ned för att hälsa på och förutom att välja kattunge fick vi (i brevkorrespondens) också välja var i rummet vi ville sova och vilka sängkläder vi ville ha. Efter den sommaren återvände jag några gånger till, och Pelle Svanslös-byn blev en del av min uppväxt.

Något av det roligaste vi gjorde - förutom att snoka runt i hennes morfars nedlagda affär - var att göra en cykelutflykt till Ica längs de varma sommarvägarna. Vi stannade till vid hagar och klappade nyfikna, hummande hästar och i någon hage smet vi in mellan stängseltrådarna (jag hade lite ont i magen av nervositet) och var lyckliga i samvaron med hästarna, just för att det inte var något som skilde oss åt. Ett av äventyrets delmål var Augustas hage. Augusta var min väns älsklingshäst, gammal men fin, och naturligtvis var hon därför också min favorit för en lång tid framöver.

När vi handlat godis och dricka på Ica vände vi tillbaka till lilla byn, höga på socker och alltjämt glada. Jag brukade ha kameran med mig för att fotografera hästarna, men på några få bilder har jag också förevigat min väninna avnjuta sin Coca Cola. Det var på den tiden man brukade se följande reklam på MTV. Och jo, visst reciterade vi den just vid fotograferingstillfället. You can´t beat the feeling.

(Varför får jag inte bort storlek x-small på texten?! Det skulle bara ha varit på första stycket *utbryter och suckar*)

Cola, á la 1989