Längs vägen hittade jag någonting fint.

Något lite snurrigt och förvirrat, lite trött och kantstött.

Lite tufsigt och fruset, lite dimmigt och ärrat.

Jag tog detta med mig i handen och höll det lite närmre mig än jag brukar.

Värmde upp och torkade av, bar upp och lade ned.

Det blev slätt, lent och varmt.

Ömt, men fortfarande ärrat.

Det blev någonting man vill spara under en extra minut, trots dess förgänglighet.

Jag släppte iväg det igen för att jag måste, med en kvarvarande undran om jag skulle återse det.

Tänk ändå vad man kan hitta längs vägen om man bara tittar noga och vågar ta det i handen.