Jag gillar att sitta på golvet och titta på när mina dammråttor jagar varandra. De är ulliga, svarta och glansiga och har en otrolig levnadsglädje och nyfikenhet. Ibland vill jag mest bara dammsuga upp dem, speciellt när de använder vassa små dammtänder längs listerna. Jag ojar mig över den dagen jag får bannor och böter av bostaden, men de skratt dammet ger mig betalar detta med råge. När jag inte är i rummet lever de sina egna liv och flyr generat sina bus när jag öppnar dörren. Vilken lycka det är med damm! Jag önskar att fler ville leva lite mer ostädat.

Tack till herr Blixt för lånet av hans personliga dammlurk :)

Idag tog jag rädslan i handen och åkte ut med den till byn. Trots att den utlovade solen aldrig visade sig var det vackrare än vanligt med den andra snön för året självsäkert frusen och vit. Vägen kändes längre än jag mindes den och jag spanade oroligt efter älgar av gammal vana. Någon vägskylt var lite förändrad, men i övrigt var allt likadant. Det var fortfarande ovant att åka förbi det andra huset och veta att det nu bor någon annan i det, trots att jag vet visste vem det var. Väl framme var det som att kliva in i en bubbla av dåtid, men utan känslan av vardag och den lilla fladdrande oron som alltid fanns i den. Varje steg jag tog idag har jag tagit förut men aldrig i syfte att avlägsna det lilla jag där hade. Jag plockade ned år av förhoppningar och drömmar bland gamla böcker och cd-skivor. I kasse efter kasse lade jag förväntningar och önskningar bland gardiner och kläder jag inte använt på länge. Idag fick jag hjälp och stöd, och känslan var lugn, beslutsam och accepterad. Men det har inte alltid varit så. Idag var mina ögon torra och de såg efter packandet på film i det vanliga läget i vardagsrumssoffan. Det var en märklig blandning av olika tempus och någonstans, där, tog jag nya steg på nya platser och släppte rädslans hand.

Huru he ha vorte. Nu få he bli som he bli. För, let´s face it, det kan bli precis hur som helst.