Sången får tala för sig själv. Tack till dig som fick mig att höra den första gången.

Vi bestämde oss för att pappas dag skulle firas med middag på restaurang. Väl på plats insåg vi turen i att vi reserverat bord, då också många andra firade sina pappor. Vi avnjöt farsdagsmenyn tillsammans med andra familjer, vid separata bord. Ett av de större sällskapen muntrades upp av två pojkar, troligtvis kring sex och fyra års ålder. De gjorde som barn gör och ignorerade resterande sällskap under långa stunder medan de var på upptäcktsfärd i restaurangen. I garderoben gömde de sig under ytterkläder. Under middagsbordet kröp de i mörkret och funderade på om de skulle berätta spökhistorier för varandra. Emellanåt kom någon av dem framhoppande för att berätta någonting storartat han just kommit på, full av entusiasm och med hög röst. En av dem berättade en rolig historia som ingen vuxen förstod det roliga med. Den äldste lyfte sin yngre bror och konstaterade glatt att han blivit väldigt tung. Mamman hade fullt sjå med att trissa upp sin egen irritation och det kulminerade när de var på väg att gå då yngste sonen inte var intresserad av att ta på sig ytterjackan. "Nu kommer du hit!", väste hon alldeles för högt, satte sig på en stol och drog honom till sig. Näsa mot näsa fräste hon: "Du kommer aldrig mer att få gå på restaurang, hör du det!?". Pojken gjorde ett fridanshopp iväg från henne och hon drog honom åter igen till sig. "Vi kommer aldrig mer att gå på restaurang på grund av dig!". Medan hon våldade på honom jackan, med honom skruvande på sig svarade han: "Joho, det kommer vi visst. För att du kommer att glömma bort det.". Mamman släpade honom sedan därifrån, fortfarande ursinnig.

I love it. Det är barnens dag alla dagar.

Där och då på restaurangen kände jag för första gången en liten, liten längtan efter någonting större än mig själv. Delvis för glädjen att ens ha möjligheten att få vara med och berätta spökhistorier under ett restaurangbord.

När jag mår som sämst är jag expert på att lyckas dra ned mig extra långt ned i hålet. Jag kryper ihop där nere och trycker kinden mot dess kalla botten i någon slags besynnelig önskan om att komma ännu längre ned. Och jag lyckas varje gång.

Jag gör konstant felsteg - eller ska jag säga att jag lägger krokben på mig själv - och det blir en märklig dans där jag för mina egna steg. Bakgrunden till koreografin är knuten till att jag vill må bättre, men det blir fel. I stället står jag besviken på mig själv och iakttar som på avstånd hur jag också blir sviken av andra som utnyttjar min svaga position. Jag rynkar på näsan åt mig och lägger ett ogillande veck mellan ögonbrynen. Jag menar kallsinnigt att jag får ta mitt straff, sjunker ned mot botten av hålet och klöser bort mer kall och våt jord.

Tänk om jag orkade vrida mig så att jag istället låg på rygg och blickade upp mot det som fanns där ovanför? Kanske är det stjärnklart, frostnupet och vackert där uppe.