De stora molnsjoken skingrades aldrig och det tunga sinnet var konstant, oföränderligt. Under molnen stod jag, bunden till händer och fötter med rep förankrade till marken. Jag kunde bara röra mitt huvud och betrakta det som fanns runt omkring mig, kunde konstatera att det det antingen handlade om att stå kvar i höstvinden eller lösgöra mig.

Med en enda uttalad mening började marken vibrera under mig och repens fästen tvingades ur jorden. Balans! Åh, Gud, låt mig inte förlora balansen, bad jag när landskapet kring mig slätades ut och vibrationerna fortplantades inåt, in i mig. Längre bort såg jag en tidigare bunden skepnad vackla och falla, men jag kunde ingenting göra. Jag hörde denne skrika och vrida sig i kval. Jag ville så gärna stötta upp och lindra, ta tillbaka min uttalade mening, men istället knep jag ihop ögonen och försökte tänka mig bort. Bort mot skingrade moln, ljusa, varma dagar och ljumma vindar i träd.

När jag öppnade ögonen igen vibrerade fortfarande mitt inre, utan löfte om att inom en nära framtid avta. Den fallna skepnaden var borta men hade lämnat kvar cementerade fotspår där den stått. Molnen låg kvar och i skymningsljuset syntes de massiva med risk för åska och ösande regn.

Mina lemmar som varit orörliga under så lång tid lydde mig inte. Mina armar svängde i takt med repen och dess tidigare fästen, och min kropp längtade efter att ta ett djupt andetag.

Jag kan fortfarande bara andas ytligt. Jordbävningens resonans ekar i mig och det verkar aldrig sluta blåsa kallt under höstmolnen. Flygande hårslingor irriterar mitt ansikte och jag kniper åter igen ihop ögonen och tänker på sommar. Eller att det äntligen ska börja regna någon gång för att tömma molnen och rena min kropp.

Det är här allt tar sin början.