Vad sällsamt vackert det är när den skrovliga ytan har krackelerat och man kan skönja färgen av eld i sprickorna. Det nästan ryter ut hetta och ljus. Jag dras nästan som förtrollad till det och vill så gärna lägga handen nära öppningen bara för att känna det vibrera, eller för att värma min frusna hand. Jag vill samtidigt svalka av, få sprickan att fogas samman och få ytan hel igen.  Från förra gången måste jag omedvetet ha lärt mig att skydda mig genom att stå en bit ifrån. Inte tillräckligt långt borta för att inte kunna uppmärksamma det, men på tillräckligt avstånd för att inte bli döv, bländad eller skadad. Precis lagom för att se ljuset och känna värmen. Resultatet var positivt. Det fick pysa och våndas en stund och det lyckades svalna av sig själv. Vad bra att jag fick vara där, även om jag inte lyckades rädda alla hårstrån från att bli svedda.