Om jag skulle krypa ihop i ett hörn i min lägenhet skulle jag slukas av allt utrymme. Till slut tar det större ut det mindre och utplånar det. Jag drunknar i min röda soffa, går en mil över en jättematta för att ta mig till nästa rum. Jag har sex sittplatser vid mitt enorma matbord och använder inte ens en av dem regelbundet. Det finns en viss koppling till antalet platser i min röda soffa, men den använder jag i alla fall. I frysen frystorkar den lilla mat som där finns och ur kylskåpet kastar jag tillslut allt utom grönsakerna som inte äts av mig. Jag har numera ett rum som inte används. Det är som ett svart hål som har som uppgift att sluka saker. Detsamma med alla garderober. Att använda förrådet är otänkbart. Det är för enormt och skulle vara omöjligt att fylla. Ett av mina duschutrymmen går jag bara förbi eller använder för grovtvätt i bästa fall. Det största utrymmet av dem alla blir alldeles för tydligt i slutet av varje dag när jag lägger mig i min säng som känns lika stort som ett hav. Jag använder två täcken och två kuddar i någon slags ny godnattceremoni, där tyngden av det extra täcket och omfamningen av den andra kudden gör att jag känner mig trygg, sammansatt och bevarad. Jag ligger insvept som en vitrutig kåldolme av kött och textil. Sträcker jag ut armen över till den andra sidan av sängen blir jag frostbiten och påmind om hur liten jag är i all plötslig rymd.