Att det ska vara så lätt att tappa bort sina delar. Det är som om jag skulle ha hållit mina komponenter i händerna medan jag har gått, och sedan har en bit efter en annan fallit ur dem, utan att jag har märkt det. För upptagen av omgivningen. Som om jag har glömt bort att delarna ens har funnits och omedvetet accepterat en stympad miniatyrfigur av mig själv. Så, nu får jag gå tillbaka. Miljön har frusit och minnen står som orörliga träd och buskar. Visst frasar de till om jag tar på dem, men de är stilla och fångade. Vissa är rätt skrämmande. Om jag lyckas hålla blicken på vägen och dess kanter och inte låter mig störas borde jag ha en chans att hitta bitarna. Jag hoppas att de har en annan färg än bakgrunden, i alla fall i någon skiftande ton. Då borde det nog gå.

Först bara, ett litet GRRRRRRRR!! djupt inifrån. "Klick" sade explorer, började tänka och gick tillbaka en sida utan att jag rört annat än deletetangenten - bort försvann texten jag skrivit.

Kan istället bjuda på musik.

"Om ljudet tystnade kanske vi kunde läka och blåsa på såren. Kanske skulle du förstå att vi har hoppet kvar".

Ismael Serrano - Si se callase el ruido.