Jag har idag besökt ett av mina favoritställen på jorden. Ett stort, stort, rött och vitt hus i en liten, liten by. En slags warp-zone; tidigt 1900-tal på nedervåningen och ännu längre tillbaka i tiden på övervåningen. Under min uppväxt har jag med andakt gått runt i den gamla K-märkta byggnaden och doftat och känt på min egen historias oslipade yta. Väder och fotsteg har mattat av golvens ytor och vackra gamla trasmattor leder vägen mellan rummen. Byggnadens centrum är det enorma, ljusa köket. Med hjärtat i halsgropen har jag gått uppför trappen utan trappräcke för att gång på gång utforska de sju rummen, som vart och ett kan väcka en rad historier som vill bli berättade. Jag har under åren förälskat mig i platsen och de ting som fortfarande finns kvar. Alla andas de långsamma andetag genom ådringen och nött målarfärg. Jag har drömt stora drömmar om att få ha det som mitt, med S:t Paula i fönstren, vita tunna gardiner, eld i kakelugnen, solljus året om och fullständig frid. De gamla tapeterna må ha släppt på vissa partier, murbruk har singlat ned i prydliga högar under icke-reparerbara sprickor i murstocken och den kalla vinden går mumlande genom rummen, genom allt det oisolerade. Detta är osynligt, obetydligt för mig, och fantasierna har levt sina egna liv, så som det sig bör.

Nu när jag har all min rymd behöver jag fylla det på något sätt, och jag har fått lov att använda mig av mina drömmars detaljer.

Hur lycklig är inte jag?