Med ett glädjeskutt kunngör jag februarilyckan 2009 i form av Opeth (bland andra), i en stad nära mig. Följande klipp är till för er som inte klarar av metallsmak i kroppen. Ni som vet vilka Opeth är gläds redan med mig.

I en kombinerad samkvämes + nyttoträff tillsammans med några ytterst sociala, trevliga och högljudda personer klev jag in i det mest välkomponerade hem jag någonsin besökt. Med andakt och munnen halvöppen steg jag in i kök och rum medan jag gång efter annan fascinerades av den omsorg som lagts på detaljerna. I sann femtio- och sextiotalsanda presenterades Bernadotts Virrvarrbord, telefunkenradio, Stig Lindbergs Bersåservis (med många flera vackra porslin) i helväggsvitrin, mormors virkade sängöverkast, backelittelefoner, fåtöljer, kristallkrona för stearinljus, stringlampor och en uppsjö av stilrena och tidsenliga prydnadsföremål, samt nätta trämöbler. På toppen av detta ett treväggars katalogiserat bibliotek vars bokhyllor nådde från golv till tak, där det när andan föll på även syddes klänningar på beställning från gamla mönster. Därutöver bjöds på lyckliga ögon när det berättades om kartonger med äldre julgranspynt, där cirka fyra kottar, bollar och fåglar per år mötte sitt öde i ett delikat kras på golvet. Middagen serverades på noga utvalt porslin och efterrättskaffet på lika noggrant vald kaffeservis ur vitrinskåpet. Med risservetter, silverskedar, guldkant och miniatyrservetter under kaffekopparna. Till detta ett underbart avslappnat sällskap i form av en doktorand, en professor och två andra sjuksköterskor. En underbar kväll med tårar födda av skratt, för första gången på länge.

Här och nu, väl hemma igen, flödar tankarna och inspirationen till max efter denna uppenbarelse. Jag längtar efter handplockade ting och affektionsvärde. Jag är redan en bit på väg och drömmarna har ingen gräns. Nu vill jag hem.