Jag skickade ett sms ikväll till en "bekant" som jag träffat vid bara ett enda tillfälle. Vi höll sedan kontakten via sms under flera års tid. Nu har vi inte haft kontakt på säkert lika många år men i kväll såg jag telefonnumret bland kontakterna i mobilen och skickade honom ett meddelande. Han svarade att han nu har flyttat ihop med "Camilla" och har det bra. Jag svarade att jag bor i min stad och jobbar på sjukhuset. Och så var det bra med det. Vi tyckte och sade att det var roligt att vi har hörts av och det var slutet på konversationen.

Det är sällan jag själv är med om att någon gammal bekant helt plötsligt hör av sig, sådär utan speciell anledning, men jag vet att jag faktiskt ganska ofta gör så. Jag råkar en dag tänka på någon av de som jag korsat väg med under åren och jag undrar hur de mår. Jag hör av mig via sms eller mail och får alltsom oftast svar, men det är sällan någon långvarig kontakt återupprättas. Jag vet inte heller om det är det jag är ute efter, eller om jag egentligen är ute efter någonting speciellt, annat än att höra att de lever och har det hyfsat bra. Kanske är det för att jag själv skulle uppskatta att få veta att någon tänkte på mig tillräckligt mycket för att skriva hälsningen.

För ganska länge sedan nu hörde jag av mig till en annan bekant via mail. Det hade jag gjort vid ett par andra tillfällen, men med varierad tidsrymd mellan gångerna. Efter några skickningar mellan oss frågar han (mest sig själv) i ett lite onyktert tillstånd: "Varför ploppar du upp i mitt liv såhär då och då efter så lång tid?". Eftersom frågan inte var ställd till mig egentligen så svarade jag inte på den, men idag när jag skickade sms:et till min bekante så började jag undra. Ja, varför gör jag det? Anses det vara underligt? Jag saknar många av mina bekanta och vill att de ska veta att jag tänker på dem. Gör inte andra så ibland? Har jag svårt att släppa människor helt? Kanske. Är det en nackdel på något sätt? Jag vet inte. Kanske måste jag själv få det där sms:et för att veta, men jag är ganska övertygad om att jag skulle bli alldeles varm i magen och krama mobilen lite hårdare med mina händer.

Människans största gåva till Silje är härmed utsedd: hålplattan och träskruv! Efter mycket bråkande med dammråttorna om vem som egentligen ska ha sin vilja fram slutade det med att jag utövade min makt som matte. Jag barrikaderade helt enkelt eventuella ingångar på golvnivå av den högt eftertraktade dammråttesamlarmöbeln med just hålplattor. Et voilá! Inga fler vassa dammtänder längs listen. Inga fler hysteriskt roliga maktkamper om vem som hinner få bort blockeringen av hålet först: Damm 1, 2 eller 3. Inga fler "vem kan reta matte mest" och definitivt inget förödande träspån som menar att Bostaden minsann kommer med en saftig nota vid utflytt >:] Det är ju det jag säger; metall är underbart!