Wihey, vad snurrigt det blev! Jag råkade sätta igång en CD med Carlos Vives som jag inte lyssnat till på fyra år och, som det ibland blir med musik man har minnen till, blev tillbakaslungad till en fantastiskt mysko sinnesstämning. Scenario: Efter sju hårda år hade jag tagit beslutet och flyttade ut från mitt livs lidelse. Fullständigt borttappad men tvingad att göra det bästa av situationen, i en stad som inte var mitt hem, försökte jag hitta stabilitet. De sju hårda åren spann runt på en femöring, 180 grader, och förstod att när jag var borta fanns inte längre någon grund kvar att stå på. Det dedikerades en låt från skivan el Rock de Mi Pueblo med just Carlos Vives, som talade om att de sju hårda åren skulle sitta på min trapp och vänta tills jag kom tillbaka. Ångest och kval kom som ett e-mail i inboxen och herr Vives musik saturerades av denna stämning. När jag nu satte igång skivan fick jag en konstig orolig känsla i magen, en inre illusion av mörkorangea väggar och den karaktäristiska doften av doftljus från Kyffet. Slutsats: Jag lämnade de sju hårda åren bakom mig för att börja om. Nu står jag åter med en ny början i mitt liv och krocken med det tidigare uppbrottet känns just nu, med musiken i öronen, otäckt lika varandra, förutom att det är mildare denna gång. Den största skillnaden är att jag vet att det kommer någonting bra framöver som jag, just nu, inte har inom tillräckligt synhåll.

Låt nummer ett på skivan, Como Tú, är trots allt lycklig. Ikväll står den för nya steg framåt och en glädje över de som komma skall. Jag ska försöka ta dem dansande. Jag är inte bra på att dansa, men det är roligt ändå.

Como tú mi primavera, como tú la vez primera, no haya nadie que me quiera como tú, mi vida entera!

Carlos Vives - Como tú