Under uppväxten i en av de mindre välrenommerade stadsdelarna på 80-talet var de traktorskottade snöhögarna kanske det roligaste som fanns på vintern. På skolgården till den numera ituplockade låg- och mellanstadieskolan lekte vi herre på täppan. Det var alltid de största pojkarna som var herrar och tvekade inte över att kasta ned en liten flicka så att snöklumparna yrde. Det var ett helt bootcamppass att ta sig upp nästan hela vägen, flera gånger på raken.

Hemma hade vi en av de största lägenhetsgårdarna och sedemera även de största snöhögarna. De bestod av mer eller mindre stora snöklumpar som var mer eller mindre isiga och sammanfogade av massor med oklumpig snö. Man började med att någonstans i mitten av snöhögen dra loss bit efter bit tills man slutligen hade något som liknade en ingång. Därefter hämtades spade och en kompis, alternativt ett syskon, och grottbyggandet var ett faktum.

Beroende på snöhögens kvalitet urholkade man den tills man hade ett rum med ett halvbuckligt golv. Där inne var det stilla och ljudet utifrån blev liksom vadderat. Var det fin skare kunde man med hjälp av spaden forma till pallar och i väggarna kunde man göra nischer för påhittade eller riktiga prydnader. Höll skaren riktigt bra kunde man göra en dörr. Lyckliga i utmattningen gick man sedan in för att äta middag och berätta om sitt underverk. Efter middagen kom pappa ut och inspekterade. Detta slutade alltid med att han "förstörde" taket med spaden under förmaningen om att det utan undantag måste vara kupat. Annars kunde man dö. Kvävas.

Förr eller senare rasade grottan ihop av traktorer eller tö, men det var en speciell känsla att komma in i sin egen snögrotta. Någon slags stolthet över att ha ett helt eget litet hus, där fantasin inte hade några som helst gränser. Barn kanske leker annorlunda idag. Önskar att jag såg fler leka i snön. Kanske för att jag själv saknar det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...