Så här var det. Ja... alltså... Ja. Jo. Och så var det bara så. Helt enkelt. Men inte alls så enkelt... Men bra. Ja. Massor med bra!

Så... så var det. Och så är det. Japp! Glad. :)

Nu ska jag sitta och ta tid på hur länge jag kan le. Troligtvis slår jag världserkord!

Snömånaden. Februari gör i år rätt för sitt namn. Det har snöat flera dagar i sträck nu. Kall snö. Kallsnö. Den fina, isiga, vassa varianten. Speciellt vass i kombinationen rejäla minusgrader, vind och smältvatten på varmare hud. Efter morgonens cykeltur kändes huden kring mina ögon blästrad en lång stund efteråt. Decimeter efter decimeter av kallt puder förflyttar sig som öknen av vinden och skapar drivor mellan husen. Helgens snöröjare har troligen sovit lika lite som jag har gjort och ändå har min cykelbros vidd decimerats till en meterbred stig. Jag väljer att inte tänka onda tankar där jag pustar med cykeln vid sidan. Tänker i stället att det måste vara så här att gå en lång sträcka längs en sandstrand. Samma motstånd.

Utomhus är det äntligen riktig norrlandsvinter. Insvept i en varm filt suger jag på den sista julkaramellen, tycker att mitt sovrumsfönster är underbart och är glad att jag slipper skotta.