Jag ska inte orda så mycket i detalj om vad som har hänt under eftermiddagen och kvällen. Detta blir ett skriva-av-sig-lite-innan-sängdags-inlägg. Situationen var i alla fall jobbig och krävande, men jag är glad att den hände när den hände. Trots att det var fredag eftermiddag idag fanns just då alla som behövde finnas till på plats. På det hela taget blev allting otroligt fint. Jag önskar också att jag kunde skrika ut min smärta när det händer. Högt. Så att det skär genom betong. Visa att det faktiskt gör ont. På riktigt ont.

Sådant här blåser hål i huvudet på mig. Jag blir utmattad och kan inte tänka så pass tydligt att jag ens hör det själv, samtidigt som jag lägger mig själv åt sidan och gör det jag måste. Ikväll hade jag önskat att jag hade haft någon att hålla i handen, någon som visade mig precis hur och vad jag skulle göra. Trots att ingen någonsin kan säga hur det kommer att vara eller bli. Någon bättre än mig. Någon som kunde bekräfta att det är ok. En kudde att falla baklänges på för att stanna tiden, bara för en liten stund så att jag själv kunnat... kanske gråta. Skrika så högt jag kunde. Eller sova. Eller bara sitta och stirra ett tag.

Ja, på det hela taget var allting väldigt passionerat, men fint. Trots att ingen osynlig kollega höll mig i handen har det ändå gått, så någonting måste jag ha gjort rätt.

Nu när jag har kommit hem känner jag mig fortfarande tom i huvudet. Ogråten. Nackmusklerna är lika spända som nylontrådarna jag hängde upp tavlorna med igår. Jag känner mig obrydd och funderar på att inte ens släppa ut dammråttorna ikväll. De behöver väl också en vilodag? försvarar jag mig med. Nej, inte obrydd. Blockerad. Kanske för att jag faktiskt just bryr mig.

Nu när jag har kommit hem känner jag hur ensamt det kan vara att vara själv. Kanske hade jag inte velat ha den där kramen ändå, eller tröstande beröringen, men då hade jag i alla fall kunnat tacka nej.

Har inga tankar i huvudet nu. De väntar på att jag ska gå och lägga mig.

Ny dag, nya cirklar.

Det blev lite tungt nu... Min hittills jobbigaste arbetsdag.

Livet är speciellt.

Så här kan jag hålla på för evigt. Att bädda in innan jag själv går och lägger mig menar jag. I natt en fantastisk cover med en fantastisk video. Kanske den bästa som någonsin gjorts. Motsägelser ignoreras.

Johnny Cash - Hurt