Om du någon gång blir bjuden på middag hos mig kommer detta vara vad den serveras på. Engelskt Staffordshire. Nu kan vi på tu man hand äta sju förrätter, två och en halv varmrätt och fyra desserter. Var. Och allt rymms i disktsället sedan.

Jag älskar struntsummor och second hand.

Detta, mina vänner, är ett (till) stycke nostalgi!

Under uppväxten i en av de mindre välrenommerade stadsdelarna på 80-talet var de traktorskottade snöhögarna kanske det roligaste som fanns på vintern. På skolgården till den numera ituplockade låg- och mellanstadieskolan lekte vi herre på täppan. Det var alltid de största pojkarna som var herrar och tvekade inte över att kasta ned en liten flicka så att snöklumparna yrde. Det var ett helt bootcamppass att ta sig upp nästan hela vägen, flera gånger på raken.

Hemma hade vi en av de största lägenhetsgårdarna och sedemera även de största snöhögarna. De bestod av mer eller mindre stora snöklumpar som var mer eller mindre isiga och sammanfogade av massor med oklumpig snö. Man började med att någonstans i mitten av snöhögen dra loss bit efter bit tills man slutligen hade något som liknade en ingång. Därefter hämtades spade och en kompis, alternativt ett syskon, och grottbyggandet var ett faktum.

Beroende på snöhögens kvalitet urholkade man den tills man hade ett rum med ett halvbuckligt golv. Där inne var det stilla och ljudet utifrån blev liksom vadderat. Var det fin skare kunde man med hjälp av spaden forma till pallar och i väggarna kunde man göra nischer för påhittade eller riktiga prydnader. Höll skaren riktigt bra kunde man göra en dörr. Lyckliga i utmattningen gick man sedan in för att äta middag och berätta om sitt underverk. Efter middagen kom pappa ut och inspekterade. Detta slutade alltid med att han "förstörde" taket med spaden under förmaningen om att det utan undantag måste vara kupat. Annars kunde man dö. Kvävas.

Förr eller senare rasade grottan ihop av traktorer eller tö, men det var en speciell känsla att komma in i sin egen snögrotta. Någon slags stolthet över att ha ett helt eget litet hus, där fantasin inte hade några som helst gränser. Barn kanske leker annorlunda idag. Önskar att jag såg fler leka i snön. Kanske för att jag själv saknar det.

Till min egen förvåning hittade jag idag en strof av mig själv som jag har saknat, när jag helt omedvetet tog flera hoppsasteg i korridoren utanför glasfönstren till avdelningens sjuksköterskeakvarie (där vi ses simma mellan datorer och telefoner). Jag förbluffade mig själv när jag till och med gjorde en halv piruett av bara farten och återupptäckte att hopphagen tyvärr var bortskrapad från golvet. För en tid sedan hoppade jag hage en gång om dagen, så där i förbifarten när jag ändå gick där. Det var min egen ordination. Nu när jag för första gången på länge kände att jag ville hoppa igen fanns den inte längre där. Däremot kan fortfarande se var de färgglada rutorna har varit, så det är inte helt hopp-löst. Jag saknar ljudet av hänglåsnycklar som plingar taktfullt i kollision med kaffeenkronor i min byxficka. Det är nämligen små glädjeljud.

Extra glad blev jag i natt, för min "lillkusin" StormSmurfens skull. Jag hoppas att han hittar motivationen för att verkligen kliva utanför tröskeln och se att världen är underbart stor och skrämmande vacker. Heja StormSmurf! Jag tror på dig.