Som strilar av ljummet vatten som letar sin väg i alla riktningar. Underifrån, från sidan, uppifrån där ingenting verkar finnas. Behagligt, njutningsfullt och lent, så som bara vatten kan vara. Jag drar mina nya skira rötter inunder mig och vaggar mig med armarna kring böjda ben för att hitta den punkt där jag anar en intalad stabilitet. Hud och vatten, som tagna ur samma värmekälla, där jag med slutna ögon inte känner någon skillnad mellan de två. Jag nynnar med pannan mot mina knän och känner mig gränslös.

Förlåt Flisanvännen, men jag tyckte att videon var så underbar, så jag snor den. Rakt av ^^)

På den ljusblå himlen försökte idag den bleka månskäran hinna ikapp solen, men nådde inte riktigt ända fram. Nattsländan irrande där under, genom vitt och kallt, så klart och vasst att det smärtade.

Det var helt underbart.