Vilka konstiga bitar jag har fått ismugna i min byxficka. Pusselbitar. Då och då hittar jag en ny (aldrig någon kantbit) och jag lägger den till min samling i en fukttät burk med ordentligt metallspänne, så att de ska bevaras säkert. Så att jag ska varnas med en varsam smäll på fingrarna varje gång jag försöker öppna den.

Ibland kan jag ändå inte låta bli. Jag aktar mig för snäppet och sprider ut bitarna på bordet framför mig. Varje bit har två baksidor. Den lite pappersluddiga och oblekta grå ytan syns hur jag än vänder dem. Jag granskar dem noga. Rör vid dem för att se om jag verkligen inte kan känna någon skillnad, hur liten den än må vara. Placerar dem var för sig. Ibland i jämna rader, fem och fem invid varandra .

En nötning på en bit passar samman med en nötning på en annan, nästintill identisk bit. Det är bara formen som skiljer sig en aning. Jag grunnar närvarande över dem och känner mig nöjd när jag har fått ihop två stycken, tre stycken, fem stycken med varandra. Ett steg närmare. Sedan lägger jag bort dem i sin säkra, fukttäta bubbla till en annan dag, eller tills ytterligare en bit uppenbarat sig i någon ficka.