Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte ofta ser svensk film och ännu mer sällan svenska dramaserier. Jag talade i telefon med den person som har det välorganiserade hembiblioteket härom veckan och han kunde inte sluta att ösa lovord över Jonas Gardells senaste dramaserie De Halvt Dolda. Innan vi slutade vårt samtal var jag tvungen att lova honom dyrt och heligt att ta igen de avsnitt jag missat. Sagt och gjort - en tråkig kväll började jag se avsnitt ett. Åh nej, tänkte jag, vad är det här? SjuttiotalsSverige. Alla färger går i gråtoner. NutidsSverige. Verkligen a l l a färger går i gråtoner. En till familj att lära känna. Vem var nu han? Helt vanliga människor. Ska det här verkligen vara någonting att se...

Avsnitt ett tog slut. Jag hade mer tråkig tid att fördriva, så jag fortsatte med nästa avsnitt. Sedan var jag fast.

Aldrig någonsin har jag haft så ont i magen och känt så mycket när jag tittat på tv vad jag kan minnas, i alla fall inte på väldigt länge, och aldrig medan jag sett en svensk dramaserie. Varje scen är en laddning av saker vi känner igen, hela tiden på gränsen till att brista som en varböld. Exceptionella men vardagliga infektioner som skulle kunna vara ett faktum i grannens liv. I mitt. Eller ditt. Människoöden beskrivna, sammanvävda, för oss att känna.

Man måste låta alla som funnits få finnas.

Har du tråkigt någon kväll, inte vet vad du ska göra och orkar med lite smärta (också i glädjeform) - ta dig igenom de två första avsnitten. Sedan vill du se resten. Serien blir en klassiker i min bok. Den finns än så länge här.