Förutom allt det seriösa jag åstadkommit här hemma och på jobbet har jag idag dessutom gjort någonting fantastiskt. Någonting svårt som skedde så lätt. Jag bäddade medvetet min säng för bara en person. Utan följande skyfall.

Trots att vi båda numera bor en bit ifrån strandkanten kommer det hos honom ibland skyfall som gör att vattennivån stiger kraftigt. Jag lämnade kvar en sensor vid hans tröskel som är kopplad till min MSN, så när vattnet börjar forsa in på hans bottenvåning blinkar varningslampan hos mig. Ibland hinner jag dit i tid och det räcker med att ta fram golvskrapan och mota ut vattnet igen. Andra gånger när jag kommer fram måste jag simma över räcket till balkongen, tvinga upp ett fönster och flyta med in. När jag står där i köket når mig vattnet upp till halsen om jag inte hittar något att stå på. Eftersom han har tjugofem centimeter extra längd bekommer det honom inte. Det är bara lite extra tungt att andas.

När det blir så där högt vatten händer det ibland att han blir trött och ger upp. Han placerar då armarna längs sidorna, faller mjukt baklänges och låter sig flyta iväg. Ut genom balkongdörren. Därefter blir det tvärt djupare och när han kommer på var han befinner sig drabbas han av panik. En blandning av hyperventilation och handlingsförlamade muskler gör att han tillslut sjunker. Han kommer upp då och då, kippande efter luft, men sjunker sedan igen.

Jag har hittills aldrig kommit fram för sent. Eftersom det länge varit soligt och varmt på min strandtomt har vattennivån minskat, och jag har till och med fått en sandstrand att stoppa tårna i. De smärtsamma medleypassen jag själv, ensam, har utsatts för har slutat och vansinnet är över. Styrkan sitter kvar i mina muskler. Därför springer jag också snabbt och hinner fram i tid.

Där han sjunker dyker jag ned under ytan i förtvivlans sjö. Jag finner honom stilla, halvvägs ned till botten, och tar honom i kragen för att simma oss upp till ytan. Det är jobbigt att simma för två, även om han inte kämpar emot eller drabbas av panik. Han vill bli räddad och jag förmår mig inte att se honom sjunka.

Så simmar jag med ena armen om hans bröstkorg in över balkongräcket igen och drar upp honom i trappen som leder till översta våningen. Jag lägger armen kring hans midja och låter honom vila huvudet mot min axel med håret droppande. Vi sitter där alldeles stilla och ser på när vattnet sjunker undan av sig själv tills det är säkert nog att hämta en handduk. Jag slår samtidigt igång bastun, hämtar honom en Bayersk folköl och leder honom dit för att värma sig. När han kommer ut, varm och torr, ger jag honom en kram, ett leende och börjar gå hemåt.

Jag kontrollerar att sensorn ligger kvar på sin plats vid tröskeln, håller handflatan mot skyn och konstaterar att det bara duggar. Så går jag med blicken mot himlen. Mitt hem ligger på den plats där ett hål i molnen släpper fram solen. Invid samma sjö, men med en privat sandstrand. Där trivs jag. Speciellt när solen gått ned.

Eine kleine nachtmusik

No air - Jordan Sparks & Chris brown

Jag har alltid haft svårt för att kasta bort saker. Små saker, stora saker. Papperslappar, gummifigurer, pennor, kläder, gammal mat, precis allt. Naturligtvis har jag därför samlat på mig mycket bråte. Rat. Gval. Skräp.

Men det är också så att även ett suddgummi kan stå för en hel period av mitt liv. Mästerexemplet är mitt högstadiesudd där jag noggrant karvat in initialerna TH. Som ni kanske anar är det inte mina egna initialer utan ägaren till dåtidens vackraste ögon. Det var på den tiden då ögonkontakt gjorde mig kraftlös i benen och då jag kunde någon annans schema lika bra som mitt eget. 

Jag förmår mig heller inte att kasta bort en trasig pennvässare i form av Pluto. Själva vässaren är sedan länge borta och Pluto är alltså inte mycket för världen. Men. Den svarta färgen på hans nos är avskavd och jag vet att det är jag som bitit bort det när jag bara var något år gammal. Den var en av mina första ägodelar och av någon anledning måste jag ha kvar den.

Det som är svårast att kasta är handskrivna lappar, brev och fotografier. Ikväll har det rivit i mig när jag övertalat mig själv att kasta vykort där det stått "jag älskar dig" och "jag saknar dig". Jag har kastat bort min morfars vackra skrivstil på ett födelsedagskort. Min bästa brevkompis fotografier följde därefter. Klasskamraters skolkort. Men där gick nog min smärtgräns. Därefter blir det för nära. Jag vill inte kasta bort fler framtida leenden. De kan komma väl till pass någon gång.