Jag har alltid haft svårt för att kasta bort saker. Små saker, stora saker. Papperslappar, gummifigurer, pennor, kläder, gammal mat, precis allt. Naturligtvis har jag därför samlat på mig mycket bråte. Rat. Gval. Skräp.

Men det är också så att även ett suddgummi kan stå för en hel period av mitt liv. Mästerexemplet är mitt högstadiesudd där jag noggrant karvat in initialerna TH. Som ni kanske anar är det inte mina egna initialer utan ägaren till dåtidens vackraste ögon. Det var på den tiden då ögonkontakt gjorde mig kraftlös i benen och då jag kunde någon annans schema lika bra som mitt eget. 

Jag förmår mig heller inte att kasta bort en trasig pennvässare i form av Pluto. Själva vässaren är sedan länge borta och Pluto är alltså inte mycket för världen. Men. Den svarta färgen på hans nos är avskavd och jag vet att det är jag som bitit bort det när jag bara var något år gammal. Den var en av mina första ägodelar och av någon anledning måste jag ha kvar den.

Det som är svårast att kasta är handskrivna lappar, brev och fotografier. Ikväll har det rivit i mig när jag övertalat mig själv att kasta vykort där det stått "jag älskar dig" och "jag saknar dig". Jag har kastat bort min morfars vackra skrivstil på ett födelsedagskort. Min bästa brevkompis fotografier följde därefter. Klasskamraters skolkort. Men där gick nog min smärtgräns. Därefter blir det för nära. Jag vill inte kasta bort fler framtida leenden. De kan komma väl till pass någon gång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...