Trots att vi båda numera bor en bit ifrån strandkanten kommer det hos honom ibland skyfall som gör att vattennivån stiger kraftigt. Jag lämnade kvar en sensor vid hans tröskel som är kopplad till min MSN, så när vattnet börjar forsa in på hans bottenvåning blinkar varningslampan hos mig. Ibland hinner jag dit i tid och det räcker med att ta fram golvskrapan och mota ut vattnet igen. Andra gånger när jag kommer fram måste jag simma över räcket till balkongen, tvinga upp ett fönster och flyta med in. När jag står där i köket når mig vattnet upp till halsen om jag inte hittar något att stå på. Eftersom han har tjugofem centimeter extra längd bekommer det honom inte. Det är bara lite extra tungt att andas.

När det blir så där högt vatten händer det ibland att han blir trött och ger upp. Han placerar då armarna längs sidorna, faller mjukt baklänges och låter sig flyta iväg. Ut genom balkongdörren. Därefter blir det tvärt djupare och när han kommer på var han befinner sig drabbas han av panik. En blandning av hyperventilation och handlingsförlamade muskler gör att han tillslut sjunker. Han kommer upp då och då, kippande efter luft, men sjunker sedan igen.

Jag har hittills aldrig kommit fram för sent. Eftersom det länge varit soligt och varmt på min strandtomt har vattennivån minskat, och jag har till och med fått en sandstrand att stoppa tårna i. De smärtsamma medleypassen jag själv, ensam, har utsatts för har slutat och vansinnet är över. Styrkan sitter kvar i mina muskler. Därför springer jag också snabbt och hinner fram i tid.

Där han sjunker dyker jag ned under ytan i förtvivlans sjö. Jag finner honom stilla, halvvägs ned till botten, och tar honom i kragen för att simma oss upp till ytan. Det är jobbigt att simma för två, även om han inte kämpar emot eller drabbas av panik. Han vill bli räddad och jag förmår mig inte att se honom sjunka.

Så simmar jag med ena armen om hans bröstkorg in över balkongräcket igen och drar upp honom i trappen som leder till översta våningen. Jag lägger armen kring hans midja och låter honom vila huvudet mot min axel med håret droppande. Vi sitter där alldeles stilla och ser på när vattnet sjunker undan av sig själv tills det är säkert nog att hämta en handduk. Jag slår samtidigt igång bastun, hämtar honom en Bayersk folköl och leder honom dit för att värma sig. När han kommer ut, varm och torr, ger jag honom en kram, ett leende och börjar gå hemåt.

Jag kontrollerar att sensorn ligger kvar på sin plats vid tröskeln, håller handflatan mot skyn och konstaterar att det bara duggar. Så går jag med blicken mot himlen. Mitt hem ligger på den plats där ett hål i molnen släpper fram solen. Invid samma sjö, men med en privat sandstrand. Där trivs jag. Speciellt när solen gått ned.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...