I dina vackra ögon glittrar jag

mer sällan än du önskar

I dina sorgsna ögon speglas jag

oftare än jag anar

Bakom dina slutna ögon

dansar jag lycklig när du sover

I denna stad är det lätt att tala om att björkens löv äntligen har vågat sig ur sitt ide, och ja, de har äntligen kommit. Studentvagnsdekoratörerna behöver nog inte oroa sig.

I det område där jag bor, i min by i staden, har jag under många vårar gått omrkring och snusat under andra träd. De har en säregen doft som fyller luften med en sötma som är nästan påträngande och jag kallar dem kanelträd. De har stora tunga hängen och klibbiga lövhöljen. När höljena ramlat av fastnar de gärna under hundtassar och hos somliga kommer doften således med inomhus.

I går började kanelträden rassla i vinden här utanför mina fönster. I kväll sitter vackra flickor i solglasögon och myser kring engångsgrillen. Lite längre bort på gården spelar en man gitarr och sjunger så att det ljungar mellan husväggarna. Solen skiner och jag öppnar balkongdörren för att släppa in våren med hela dess härlighet. Välkommen!

Kanelträd (Balsampoppel)

Det är så spännande att logga in mig på bloggen och klicka på "besöksstatestik" varje dag. Jag har inte många besökare och vissa kommer hit efter att ha googlat några sökord och därefter troligtvis kommit helt fel. Förutom de som har sökorden Silje + under + construction. De har naturligtvis hittat så rätt man bara kan!

Det är intressant med andra bloggar som har hur-många-besök-som-helst-på-en-dag och jag undrar alltid vad deras hemlighet är. Inte för att jag är speciellt avundsjuk. Jag trivs bättre i mindre grupper. Eller, jag är kass på grupper överhuvud taget (till en början). Men, hur som helst. Kanske är andra bättre än mig på att lägga ut lockbeten så som att läsa och kommentera hos andra, jag skriver inte om kontroversiella saker, har inga lockande rubriker och har inget jättenätverk. Men, det är ju så jag vill ha det. Personligt, relativt anonymt, men familjärt.

Den återkommande siffran är sju. Ibland 18, men då måste jag har publicerat. Så sju är det magiska, familjära numret som följer mig, för de återkommer även om jag är borta under några dagar. Några vet jag vilka de är, bland annat de som i högerkantens minienkät röstat för att de känner mig, även om jag vet att det är fler än tre läsare som känner mig .

Nyfiken som jag är (in absurdum ibland) blir jag nästan kollrig av de få som har röstat för att vi inte känner varandra "ännu". För, vad betyder egentligen det? Vems är steget? Behövs det något steg alls? Och Vem är personen bakom? Om "ännu" är Nu, blir det något Sedan? Och i så fall hur?

Huu... måste nog ta bort minienkäten någon dag. Sådant här är inte sunt för mig :)

Tack till min lilla bloggfamilj. Jag är glad att ni finns.

För, jag såg dig komma och jag tvekade inte

Jag såg dig komma och jag omfamnade dig

Jag lade all min lidelse i att hålla dig kvar

Därefter kysste jag dig och utsatte mig för verkligheten

Jag höll om dig och öppnade slutligen mitt hjärta

för att du skulle komma in

Förutsättningslöst gav jag

för att du skulle stanna kvar.

Sin bandera - Te vi venir

Den dominerande eftersmaken är sur och alkoholhaltig.

Bouqueten doftar av flytande klister, fasadtvätt och jästsvamp. En del flatulens, en del kartong. En del gymnasiefylla en del aceton (dimetylketon). Druvjuice blandas med rök och svavel.

I det lägre registret av doftskalan noteras murrighet och lågton. Färgen är opakt vinröd med grå kant. Eftersmaken noteras vara av viss strävhet.

Bias: zahra (apelsinblomma).

Oj, så gott med ett glas vin!

Estopa - Vino tinto

Fíjate un objetivo distinto,
que soy como un vino tinto
Que si me tomas en frío engaño,
y con los años me hago más listo,

Cariño!

Jag gick i eftermiddag ned i min pappas förråd för att se efter om jag hade kvar det inskolningsmaterial jag fick av Posten när jag skulle läras upp till postkassörska, men hittade istället en halv kartong med minnen av varierande slag. Mestadels i pappersform. Jag älskar minnen i pappersform. Ljusa som mörka.

Ett axplock:

Vykort: "Borgå 990210: Hej gullevännen min [...] Ha en underbar alla hjärtans dag min älskade "Silje"! Puss! Din Malin".

(Malin var en av de två brevvänner jag aldrig träffat på riktigt som jag kunde ha gått i graven för).

Mail till Håkan: "Han är helt enkelt inte kär i mig längre och är tveksam om han vill fortsätta att vara tillsammans med mig. (Fattar ingenting..). Sen uppdagade det sig att han var på fest dagen innan han kom upp till mig på Yran och där träffade han en tjej. Monica32 heter hon i min värld [...] och han sov över hos henne, men ingenting hände. Sen tog han bussen till mig klockan åtta samma morgon. Och antagligen så tyckte han så mycket om den där damen att han vill kolla vad som händer mellan dem. Och jag är förkrossad. Helt enkelt."

Ett annat mail till Håkan: "[...] han ringde till mig i alla fall i förrgår och sade att han ville vara tillsammans med mig igen. Bara sådär... Blev lite förolämpad. Kändes som om han tog det väldigt mycket för givet att han bara kunde ringa mig och säga att han var färdig med Monica32. Bara sådär".

Mailen fortsätter: "Jag måste prata med M om just den. Framtiden.. Vad som ska hända mellan oss nu innan denna förbenade USA-resa han ska göra [...] i och med att han har fått mig att lita på honom så fruktansvärt mycket nu i och med alla resor fram och tillbaka med flickor i alla storlekar, höll jag på att saga... De är inte så många, men det är nog ändå. Tre.".

Sista mailet: "Roligt att höra att lilla familjen mår bra och att allt bara är... mysigt! [...] Det blir nog inga bäbisar för mig på ännu ett tag. Och det verkar ju ännu mer avlägset för tillfället när den enda kandidaten för papparollen inte längre är aktuell. Men det kommer. Ha tålamod."

Utdrag ur ett brev från S: "Jag lever i nåt slags ingenmansland mellan barndom och vuxenliv. Det finns en dörr till vuxenlivet där framme. Jag undrar om man måste stänga den efter sig. Det vill inte jag. Men det är inte bara skrämmande, det är behagligt på nåt sätt också."

Det finns vackra brev från T medan internetkärleken spirade som grönast. Bilder på drakar. En underbar handskriven lärobok i spanska som jag skrev under mina spaniendagar. Kurskataloger för massageterapeututbildningar. Ambitiösa anteckningar från första praktiken på sjuksköterskeutbildningen. Kärleksbrev från min mor. Roliga historier från min syster. "Boken om mig" som jag skrev i högstadiet. Examensarbetet från gymnasiet. Och min blå diktbok i A4-format.

En söthet som jag skrev för snart 14 år sedan (gosh!) som står där i:

Långsamt tynar verkligheten bort,

smyger försiktigt ut till de andra.

Överger rummet åt oss blott,

för att lämna oss med varandra.

Jag älskar skrivna papper!

Åh, min sockerdricka! Den är precis på väg att lyfta upp mig från marken och bära iväg mig på kittlande moln, men jag sansar mig och trycker mig tillbaka i den röda soffan. Jag vill inte fara iväg som en uppblåst, ivägsläppt ballong efter väggarna. Jag kan slå mig.

Farliga, härliga, rastlösa stunder. Födda ur glädje, kvävda av ensamhet.

Godast när de är delade, frustrerande på egen hand.

Pyyyyyyyyssssss...

En vägg att studsa mot

Jag vill duplicera ett inlägg jag en gång skrev i Siljehistorian. Jag kommer ihåg det då och då och vill härmed stryka under något viktigt.

"[...]... för, bara någon vecka tidigare hade jag varit på väg hem, det var november... Det var kallt, det var regnigt, det var ruggigt och ruskigt och... jag hade kassarna fulla med mat och de var tunga och jag hade ont i ryggen för jag.. har dålig rygg, och.. allt jag ville var att komma hem och att slippa mörkret och regnet och kylan. Och då kom det en liten kvinna irrande mot mig såhär. Alldeles sparvlik..., avmagrad med hopsjunket ansikte och spikrakt, korpsvart, kort hår. Hon var uppenbarligen en av dom, ni vet mentalsjuka, som.. släpptes ur de psykiatriska institutionerna, dom stängdes för några år sedan.. och har sedan dess blivit hemlösa.. vi har ju så många hemlösa i... Stockholm.. numera, och hon var en av dom. Hon tittade på mig och sa "Vet du vad klockan e?" och jag bor liksom vid Sofia kyrka som har en sån GIGANTISK urtavla, så jag vände mig bara om och sa såhär  "Jaha, ja.. fem i sex", och hon sa "Jaha, ja, har du pengar till mig?" och då blev jag bara så TRÖTT, för jag hade ont i ryggen, det var kallt, det var regnigt, jag ville bara komma in, så jag sa "Nää!" sa jag, "jag ORKAR inte! GÅ till Socialen, jag betalar SÅ mycket Skatt för att du inte ska behöva..., eller GÅ till Stadsmissionen, jag betalar pengar till Stadsmissionen VARJE månad, GÅ till Stadsmissionen... jag ORKAR inte..!" och hon sa "Jaha, ja, tack så mycket då" och så gick vidare såhär -*låter*- och jag själv fortsatte att gå, det gick kanske fem sekunder... tio sekunder och sen... sen slog det mig som ett knytnävsslag i magen och jag blev alldeles... kall... av förtvivlan när jag insåg, när jag... plötsligt förstod... att det var ju GUD... jag hade mött... GUD hade kommit emot mig som en sparvlik, avmagrad kvinna med spikrakt, korpsvart, kort hår... och jag hade inte känt igen henne! För hon såg inte ut som dom sa att Gud skulle!.. Han var inte farbror!! Han   hade   inte   skägg!!! Gud hade kommit emot mig och HON... HON... var en sparvlik, hemlös, mentalsjuk kvinna som behövde Min hjälp, och jag hade inte känt igen henne, utan skickat iväg henne!.. Och jag som berömmer mig att vara en sådan god människa, en sådan genomtänkt människa. Och jag vände mig om för att ropa henne tillbaka!... men det var försent... för hon var borta... [...] Jag hade ju bara behövt ge henne femti spänn! De´ ha´... Det hade inte förändrat hennes liv på något enda sätt men det hade KANSKE.. gjort hennes närmsta två timmar mer drägliga, saken är att jag HADE kunnat hjälpa henne... men gjorde det inte, och DÄRFÖR... var MITT nederlag så TOTALT...! [...]"

Jonas Gardell.

Transkriberat av Lusciniae. Ur inspelningen av Jonas Gardells föreställning "Livet", 2001. Utgiven 2002 - Universal.