Jag har precis fått träffa Kurt som hamnat mitt i en grannfejd på Tv3. Han är sura gubben som retar sig på de ljud grannarna gör efter klockan tio på kvällen. Han rusar upp ur sängen och ryar i trappuppgången, ibland naken (men oftast har han knäshorts), och tycker att grannarna ska hålla käften. Han ringer inte på, utan skriker högt.

Vad ena grannkvinnan inte vet är att Kurt har funderat på att fråga henne om hon skulle vilja gå på restaurang med honom, för han tycker att hon egentligen är ganska trevlig. Vad grannarna inte vet är att Kurt älskar katter så mycket att han gråter när han hör en historia om hur hjärtlösa barn tänt eld på en katts svans för att flammande se den springa. Vad grannarna inte vet är att Kurt är ensam och gör honom mer ensam genom att utesluta honom helt.

Grannfejden löser sig tillslut och en tid senare träffar Robban med fredsmäklare honom igen och han demonstrerar glatt sina anpassade öronproppar i "salongen". Han jobbar nu frivilligt på katthärberget.

Många känner nog igen sura gubbar och tanter från sina egna liv. Min sura tant hette Etel och hade alltid gummistövlar. Hon väste åt oss barn när vi träffade henne i trappen och en gång hörde jag att hon sade "ska du inte räcka ut tungan åt mig också?" efter jag hade trotsat min rädsla och sagt hej till henne. Jag blev lite modstulen, men återupptog hejandet efter ett tag. Tillslut svarade hon hej, och någon gång log hon blygt. Hon hade tjocka glasögon och smutsigt, grått, tjockt hår. Hennes kläder var inte de modernaste och hon luktade filmjölk. Sura tanten gick alltid med blicken fäst vid marken eller trappstegen när man mötte henne. Hon hade en svartvit innekatt som hon brukade visa världen för från sin balkong, tätt, tätt tryckt mot sitt bröst.

Vad jag inte visste var att hon själv skötte sin gamla mamma, där i lägenheten snett ovanför. Vad jag inte visste var att hon en gång frågat min pappa om han visste vad en gammjänta var; "Det var någon som kallade mig det en gång", hade hon sagt. Han förklarade att det var en kvinna som aldrig hade varit gift och ingen av oss fick någonsin veta hur det kändes inom henne efter hon fått förklaringen. Ingen visste något om hennes drömmar eller förhoppningar. Ingen visste egentligen något om hennes ensamhet, eller varför hon trodde att jag skulle räcka ut tungan åt henne. Ingen gjorde henne mindre ensam.

Sura tanten flyttade sedan någonstans. I kväll undrar jag extra mycket vem Etel egentligen var.

Jag trodde ju att det skulle bli en hanterbar kväll ändå men... 

Klockan sju knackar det på "akvariets" fönster när jag försöker dokumentera något för första gången i kväll och B tvingar mig att loooova att komma och äta middag. "Tre minuter!", mimar jag övertydligt tillbaka och sedan ringer telefonen. Igen. Den avbryter mig i det jag håller på med. Klockan åtta kastar B till mig en banan som jag galant fångar med vänster (!) hand och äter i sköljen. Halv nio sveper jag en tetrapack med äppeljuice på landstingets bekostnad. Fy mig.

Mellan dessa stabbiga måltider hör jag inifrån medicinrummet hur telefonen ringer, ringer, ringer och det är ingen som svarar. I korridoren piper larmsignalerna från salarna oavbrutet. När gav jag smärtlindring? Hur många gånger totalt? Röntgen?! NU!!?? Provsvaren..! Transfusion. Ont igen? Feber också? Stackars lilla person. Vad ska jag göra? Inte ätit? Inte varit på toaletten? (Då är vi två). Var är E? Vad gör hon!? Och var är B? Vad gör de!? Nej, jag  o r k a r   i n t e  förklara hur man ändrar tiden på provtagningsbeställningen... *Mental break down*. Men jag förklarar ändå.

"Har du stämplat in dig?!", frågar jag nattkollegan när hon kommer klockan nio och sätter henne sedan i arbete, i ett desperat försök att få ordning på alla infusioner och medikamenter som släpat efter.

Huvudet känns som seg hemkola klockan halv tio när jag ska försöka komma ihåg allt som har hänt. Sammanfatta. Knyta ihop fyra säckar. Stresshormonsreceptorerna är fullbelagda och jag känner plötsligt hur jag ofrivilligt varvar ned. Nu kommer den. Härdsmältan. Jag blundar och struntar i anteckningspapperen. Nu får de ta över. "Jag är ledsen, det känns som att jag har hälften av kvällsbestyren kvar, men jag har inte hunnit...".

Det är inte mitt fel. Jag blir lite besviken över känslan av att ändå ha varit otillräcklig och önskar att jag kunde bli riktigt arg över situationen - men blir istället arg på mig själv. Jag sätter mig ned och dokumenterar, hjälper nattpersonalen att komma i ordning och lämnar avvikelserapportskrivningen till i morgon. Om jag hinner.

Klockan 23:30 stämplar jag ut kvällens bravader. Det har varit en sådan kväll när jag har ränt runt från sal till sal och blivit tvungen att prioritera bort saker som annars brukar kännas viktiga. Det är inte roligt att vid skiftets övertidsslut känna en klump i magen över att inte ha varit tillräcklig, även om jag vet att jag inte hade kunnat göra mer. 

I natt kommer jag att drömma om droppaggregat som försöker strypa mig som slingrande, tunna, genomskinliga ormar. I morgon ber jag Flisa sätta nål och kateter på mig. Jag tar gladeligen droppumpen i en ryggsäck och kateterpåsen kring benet.

Aj. Huden är fortfarande så tunn och klarar inte av yttre påverkan, inte ens den varsammaste smekning. Den har alltid varit känslig, så där så att mjukhet ibland gör ont. Rör mig, och jag känner mig som brännskadad.

Aj. Hörseln har myeliniserade nerver, sammanlänkade med det splittrade där inuti - det som förtvivlat håller sig samman av något som jag låtsas är min egen övertygelse. Tala, och jag rämnar med ens.

Aj. Doften från havet känns distanslös, här på håll, men vinden unken och besviken. Slingor ur mitt nyfärgade hår faller ned och döljer det öga jag väljer att hålla öppet. Stå mig nära, och jag andas in dig i ett enda andetag.

Så ont det skulle göra om alla sinnen var i bruk på samma gång.

Jag skissar åter mitt spökes anletsdrag.

Bitterljuvt.

"Jag längtar tills du får såna där långa rynkor här", sade han och drog fingret längs huden vid mitt ögas yttre vrå. "Du kommer att bli så vacker".

Idag ett år närmare.

Mina dammråttor blir lite galna när de är busiga. De sprätter, krumbuktar och drar med världens roligaste springstil iväg i en loop genom rummet, som slutar i klösträdets nedervåning. I nedervåningen slamrar det ordentligt när de törnar mot väggen i den snäva svängen de gör in genom hålet. Därefter kommer ett till litet slammer av en avancerad krumbukt.

Dammråtta No. 1 kan busas upp lite extra genom att jag lägger handen över hans rygg/hals/huvud och ruskar om honom lite försiktigt. Detta medför fler krumbukter, en snabbare loop och mer slammer. Det tycker jag är roligt. Dammråttan också. Buset inkluderar också viss låtsasbitande.

Hur man skär sig på en dammråtta (version 1)

Busa upp dammråttan ordentligt genom att ruska den lite och åstadkom sedan en låtsasbrottning med den. När du känner hur tänderna placeras mot skinnet när dammet låtsasbiter, vänd då handen så att fingret (valfritt) vrider sig i dess mun, så att dess tänder skär en cirka 1 centimeter lång skåra i fingret med vidhängande skinnbit. Skrik till och kläm hårt på såret under ganska lång tid så att fingertoppen blir lite lilaaktig.

Efter inspektion och dämpat blodflöde: häll på flödigt med klorhexedisprit, gnäll lite över hur synd det är om dig och placera vidhäftad skinnbit över såret. Använd duodermplatta halvdagsvis om ditt arbete kräver hygien och frekvent handtvättade/handspritande. Efter två dagar sitter skinnbiten åter på plats och du är redo för nästa låtsasbrottning!

En liten Snälla i högsommarvårvärme, fortfarande lyckligt ovetande om kvällens enorma omställning. Det är inte lätt att vara liten. Jag kan dock ärligt säga att hon inte hade kunnat hamna i ett mer vovvededikerat hem, och hon kommer att få det hur bra som helst i sin nya familj. I min familj. Den galna.

Måste skyndsamt gå och lägga mig så att jag snart får träffa henne igen :)