Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte ofta ser svensk film och ännu mer sällan svenska dramaserier. Jag talade i telefon med den person som har det välorganiserade hembiblioteket härom veckan och han kunde inte sluta att ösa lovord över Jonas Gardells senaste dramaserie De Halvt Dolda. Innan vi slutade vårt samtal var jag tvungen att lova honom dyrt och heligt att ta igen de avsnitt jag missat. Sagt och gjort - en tråkig kväll började jag se avsnitt ett. Åh nej, tänkte jag, vad är det här? SjuttiotalsSverige. Alla färger går i gråtoner. NutidsSverige. Verkligen a l l a färger går i gråtoner. En till familj att lära känna. Vem var nu han? Helt vanliga människor. Ska det här verkligen vara någonting att se...

Avsnitt ett tog slut. Jag hade mer tråkig tid att fördriva, så jag fortsatte med nästa avsnitt. Sedan var jag fast.

Aldrig någonsin har jag haft så ont i magen och känt så mycket när jag tittat på tv vad jag kan minnas, i alla fall inte på väldigt länge, och aldrig medan jag sett en svensk dramaserie. Varje scen är en laddning av saker vi känner igen, hela tiden på gränsen till att brista som en varböld. Exceptionella men vardagliga infektioner som skulle kunna vara ett faktum i grannens liv. I mitt. Eller ditt. Människoöden beskrivna, sammanvävda, för oss att känna.

Man måste låta alla som funnits få finnas.

Har du tråkigt någon kväll, inte vet vad du ska göra och orkar med lite smärta (också i glädjeform) - ta dig igenom de två första avsnitten. Sedan vill du se resten. Serien blir en klassiker i min bok. Den finns än så länge här.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...