Så här var det. Ja... alltså... Ja. Jo. Och så var det bara så. Helt enkelt. Men inte alls så enkelt... Men bra. Ja. Massor med bra!

Så... så var det. Och så är det. Japp! Glad. :)

Nu ska jag sitta och ta tid på hur länge jag kan le. Troligtvis slår jag världserkord!

 

El hombre despierto

10 februari 2009 16:14

Jag har också drabbats av Kronisk Leende Syndrom (KLS)

 

Silje

10 februari 2009 16:23

Var det jag som smittade dig, eller du som smittade mig? Jag önskar i alla fall ingen bot.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...