Jag vill inte kunna höra exakt vilken låt du spelar så att jag kan nynna med i versen när du befinner dig två våningar nedanför mitt vardagsrum.

Jag vill heller inte ens behöva tänka på vilken låt det skulle kunna vara.

Jag vill inte få nässelutslag inombords av det monotona elektroniska blahaj som vägrar tystna. 

Jag vill inte att mina vardagsrumsfönster bokstavligen ska skallra när ni hoppar på parketten.

Jag vill inte behöva höja ljudet på min film för att försöka dränka basgångens puls.

Jag vill inte behöva vara överlycklig varje jobbhelg för att jag har lyckats byta bort mina helgdagpass till kväll när efterfesten drar igång klockan halv tre, efter du ryckt i porten femtiofjorton gånger innan nyckeln gick in i hålet och efter dina klicketi-klack-kompisar lyckats ta sig upp för en hel trappa.

Det jag skulle vilja är att varje helgmorgon efter ditt party dra igång finsk fckn metal på grövsta bas, sätta igång tvättmaskinen och köra centrifugen på repeat, våldsamt diska bestick i diskhon och med hälarna först ned i golvet rocka genom lägenheten med dammsugaren på högsta sugstyrka. Klockan sju.

Det finns dock vissa problem: Det finns en trevlig granne i kläm mellan oss i höjdordning, och jag är aldrig vaken klockan sju.

(Ägare till känsliga öron klickar inte på klippet)

Children of Bodom - In your face

Nej. Det här var första och sista gången jag jobbar över till klockan 00. Känner mig ganska bestämd på den punkten. Murrrrrr.

>:[

(Irriterad vampyr ovan).

Nästan hela natten gick åt till takdiskussion. (Fortsätter det på detta sätt blir jag så illa tvungen att starta en husblogg trots allt). Jag åkte någon slags fartfylld karusell som knickade till och kastade mig baklänges efter att först ha swoosh:at framlänges en stund. Det var som att nästan-krocka med total förtvivlan, dra en lättnadens suck och sedan rusa i full fart mot ångest. Vi lade oss inte innan det åtminstone fanns eventuella utvägar för det mesta. Då var det redan sent.

Jag gick och lade mig med tillförsikt om att kunna gå utvilad till jobbet och i nästa andetag kändes det som om jag dragit i mig flera luddiga maskrosfrön. Upp. Medicin. Evig väntan. Lugn. Sömn. I tre timmar.

Jag vaknar av att det känns som om jag andats in daggmaskar som ålar runt i min luftstrupe. Jag ligger kvar och försöker få upp de inbillade maskarna så tyst jag kan och kvävs nästan i mitt täcke. Upp. Annan medicin. Vatten. Evig väntan. Lugn. Sömn i soffan. I en och en halv timme.

Jag vaknar av att hans väckare vägrar tystna. Jag dåsar till. Jag vaknar när han går in i duschen. Jag lurvar knappt medveten till min säng och inbillar mig att jag sover två timmar i allt morgonoväsen.

Jag tog mig till jobbet, masade mig genom kvällen som den brutna vampyr jag är och nyper hårt ihop mina läppar kring mina klagande ord som inte kan mäta sig med de tappra som knappt kan uttala sina egna.

Ibland trillar man över nya saker lite av en slump. Nu ska feed-funktionen utvärderas. Så, ni favoritbloggare, dags att rassla på med nya fräscha inlägg så att jag får se om det fungerar!

Utvärdering: Lysande! Det liknar ju en inbox som fylls med fantastiskt välskrivna mail som inte kräver svar. Ni är alla underbara.

Med lite enkel överslagsräkning är det cirka 1 500 dubbelkupiga tegelpannor det rör sig om. Kanske behöver cirka 300 bytas eftersom de mer eller mindre har dött. Det positiva med det är att det blir 300 färre för mig att rengöra. Hade jag haft 120 kompisar som rengjorde 10 pannor var så hade det gått riktigt snabbt. Hade jag haft 12 fantastiskt uppoffrande vänner som rengjorde 100 pannor var så hade det också gått riktigt snabbt. Då hade jag under tiden kunnat laga världens godaste middag till oss alla som vi därefter hade kunnat avnjuta på stranden som ligger en bit bort.

Aaah... drömmar om utopi.

Tonårskillarna i tv-programmet Inlåst (och deras mentorer) fick rita varsin cirkel i vilken de sedan skulle placera in sin familj i relation till hur nära de stod respektive familjemedlem. På samtliga bilder (även mentorernas) stod papporna långt utanför cirkeln. En kille ritade sin pappa längst ned i höger hörn med svart krita. Nästan som om han gjorde det bara för att han måste vara med på papperet. Kanske ville han inte ha med honom alls.

Därefter fick tonårspojkarna tillsammans med varsin mentor skriva en lista med minst tio egenskaper de tyckte att en bra pappa skulle ha. Högst upp på samtliga listor stod i lite olika utföranden ett och samma ord:

Närvarande.

Tänk, så viktigt.

Jag vet inte vad jag har dragit på mig. Kanske är det galna djurinfluensan, kanske inte, men jag har i alla fall ingen kontroll över speciellt mycket. Kanske är det rätt och slätt mellanmånaden november jag har dragit på mig. Den är för mig lite ökänd för att ställa till saker. För att vara början och slut på något sätt. Men jag ska hålla mig lugn i år.

Denna månad ska jag leta upp min deserterade frisör som numera finns i Stockholm. Klipper jag mig bara en gång i halvåret kan jag lika gärna göra det 60 mil hemifrån. När jag ändå kommer att vara i därheten kanske jag sätter mig på buss 740 och gör en riktigt novembrig nostalgitripp söder om Söder. Kanske tittar jag in på Vivo eller ställer mig utanför femtonvåningshuset och känner in hur mellanmånaden söker sig in i mig via skosulorna. Kanske en kolakaka till kaffet på institutionen som förlorat sin examinationsrätt eller ett djupt andetag på biblioteket där de nödvändiga böckerna alltid var stulna. Kanske tar jag en vända i de oändliga korridorerna i nordens största och fulaste komplex. Kanske tar jag trapporna upp till en tidigare adress, som jag i ärlighetens namn har glömt hur den exakt löd, bara för att minnas smaken av äkta själslig mjölksyra. Kanske våndas jag över beslutet att inte besöka de som var min gunginga bas i en f(sk)rämmande värld. Kanske gör jag vanliga vändan till Kungens Kurva och köpcentrat jag aldrig fick se bli fullbordat. Kanske skiter jag i allt det ovanstående, förutom min käre frisör, och bara förtappar mig i folkvimlet tills mina kära tu kommer ned så att jag får sällskap. Jag vet ju ändå redan på förhand hur allt det andra kommer att kännas. Novembrigt.