Det är efter klockan tio under den mörka tiden som jag har som mest abstinens. Kanske är den starkare nu när jag blivit van att kalkera mörka konturer på vitt papper, men hur jag än gör blir det aldrig annat än linjer som jag så gärna skulle vilja fylla. Men jag kan inte. Jag får inte.

Jag har jättefina akvarellpennor jag kan använda, men de är som ett hologram jag kan dra fingrarna igenom. Skarpa som en high definition-bild ibland, som pixlad VGA andra gånger. Flimrande. Jag längtar efter att få fylla fälten i figuren med färg - kanske med brunt - och varsamt smeka ut den med en fuktad pensel. Konturerna är ramarna. Inehållet är konstverket.

En penna. Bara en. Ge mig bara en liten, liten, liten brun? Jag behöver inte ens en halv. Snälla? Jag längtar efter att få måla. Du är ett konstverk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...