Problemen hopar sig. När ska jag få energi nog till att sätta upp julgranen? När ska jag lyckas tvätta utan att störa grannarna mitt i natten? När ska jag fixa städningen? Den där sista julklappen, när ska jag köpa den? Var i hela friden är min kamerabatteriladdare? Kommer Lillasyster att vara på bra humör på julafton? Ska jag svara på mailet och vad ska i så fall stå däri? Kommer tofflorna att dämpa Lillebrors hälgående? När ska jag slå in julklapparna? Hur ska jag lyckas med att kombinera tillräcklig sömn efter nattjobb med att fira julafton på annan ort?  Ska jag gå och lägga mig nu eller sitta uppe en stund till? Ska jag leva som en velpotta livet ut? Hur vill jag leva mitt liv? Kan man dela sig i två? Var sitter pausknappen på detta frenetiska snurrande som verkligen a l d r i g slutar? När kommer jag att finna ro? Kommer jag att bli lugn? Varför känns det så här? Får jag hoppa av? Vad är egentligen meningen? Hur? Var? Vem? Va? Jag skulle behöva redigeras.

Cyklarna är i alla fall vackert nedbäddade under snötäcket och årets mörkaste dag är över. Oredigerade 0,3 megapixlar får duga för den här gången.

My Fair Lady. Och Helene Sjöholm sjöng så att håret på armarna krullade sig. Oscarsteatern hade dock behövt kuddar på stolarna.

Smak. En restaurang att rekommendera om man gillar att bli yr i huvudet av mat (och har en tusenlapp över att lägga på det ändamålet).

Exklusivt, ljuvligt och jag är knappt en krona fattigare. Det är lyx.

Helgens down var en upprörande konversation angående pengar/lön/orättvisor med en pensionerad man som får in bra mycket mer i pension än jag får på min heltidstjänst. Han frågade "men, gillar du ditt jobb?". "Ja", sade jag, "jag får så mycket tillbaka". "Men då så", replikerade han. Med andra ord borde jag vara nöjd. Och högavlönade personer gillar inte sitt jobb? Ssssssss...

Det är lite på gång nu. Julklappshandel. Stockholmshelg. Pyntning. Om några dagar en massa nattjobb. Spånhandel. Städning. Jul. Och på toppen av allt ett upprört sinne. Ett spöke har dragit lila penseldrag genom vattnet. Blått och rött i kombination. Med andra ord bör känslomässig åderlåtning återkomma i regelbundna intervaller för att fungera. Vi får se hur det går. Men först julklappshandel.

Tillägg efter julklappshandeln: Det är spöktider nu. Fick ett telefonsamtal från ett annat.

What to do.

Under tonåren var långhåriga pojkar det mest spännande som fanns. I stans dåvarande unika galleria fanns en hårdrocksbutik som hette Sids´ musik. Den var liten, trång och ganska mörk. De dekorerade med gamla hårdrocksplattor och jag minns speciellt en av Saxon där en läppglansad röd tjejmun bet i en tvål där det stod Saxon. Jag förstod mig inte riktigt på bildvalet.

Jag brukade bläddra bland LP- och CD-konvoluten tills jag hittade någonting som såg häftigt ut. Sedan tog jag mod till mig och frågade "Sid" om jag kunde få lyssna på skivan. Därefter tog jag på mig stora vadderade hörlurar, svettades i min ytterjacka och gled in i mullret.

Där brukade stans allra långhårigaste läckerheter samlas och stå och hänga lite efter skolan. De hejade glatt på herr Sid och han hejade tillbaka och skojade med dem. Det var mäktigt att stå där och kika under lång lugg på den sociala grupp jag önskade att jag tillhörde.

I denna butik kunde jag då och då få se en skymt av the love of my teens och hela min kropp pulserade av adrenalin och dansade fjärilar de gånger han dök upp på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det händer fortfarande att jag ser honom på stan ibland, så här femton år senare. Han ser nästintill likadan ut och när vi har passerat varandra brukar jag småle och tänka "om han bara visste".

På Sids´ gjorde jag mitt livs bästa metalköp och naturligtvis lyssnade jag på skivan på repeat medan jag drömde om Honom på kvällarna. De är för alltid sammanlänkade. Törs någon gissa om jag fortfarande kan texterna till Megadeths Countdown to extinction utantill?

Megadeth - Forclosure of a Dream

Klarvaken.

I natt kommer bilder av alla mil jag har åkt i tunnlarna under marken. Stationer och dofter. Tillfällen och möten.

Fortsatt väntan på nästa halvtimmesfärd på den blå linjen, med bedövande trötthet i varje cell. Var jag trött någon gång i mitt liv så var det under det där första halvåret.

En alkoholiserad man som sparkar på min fot när jag försöker somna på sista halvtimmesfärden. Han ber om en femtiolapp för att kunna köpa pizza. Jag erbjuder honom min halvfrusna lunchrätt, men den vill han inte ha.

En Cesar någonstans på en grön station som talade ett språk som alltid känns lent för mina öron och för mitt sinne. Floder av kända okända ord. Kejsaren hade alltid mjuka ögon.

Röda halvtimmesfärder till eller från stan. Jag tittade alltid på honom där i fönstret, där han reflekterades. Jag önskade alltid att han skulle göra detsamma och att våra blickar för en gångs skull skulle mötas på riktigt. Utan ett leende. Hans var oftast oförmögen att skänka leenden från sitt innersta hjärta, så ibland ville jag inte ha dem.

En halvtimmes väntan mitt i vinternatten, ensam i Örnsberg. I efterhand tänkte jag på att han hade sovit över där. Utan mig. Det var kallt.

En trött, trött människa med slutna ögon på en röd halvtimmesfärd från stan. Fler än jag höll i metallstången för att hålla balansen den natten. En hand nuddar min hand men jag kan inte flytta den, så jag fortsätter att blunda. En liten värme möter en liten värme och ingen av oss flyttar våra händer. Vi bara håller så. Efter en lång stund, när tåget stannat på en station, flyttar han ned handen och sluter sin hand kring min säger på det sättet farväl. Jag fortsätter blunda och kliver av en station efteråt utan att veta vem det var. Det kunde lika gärna ha varit en ängel.

Jag har ett digitalt fickminne. Under sommaren använde jag det för att dokumentera vardagliga och inte så vardagliga händelser. Bland filerna hamnade det åska, ösregn, högsommarljud, en puss, en promenad mot Nordmalings marknad i gott sällskap och go´fika hos mormor (med hennes fantastiska bondska dialekt). Därutöver fastnade också de historiska ögonblick vi rusade igenom i och med stugköpet, såsom första middagen den första kvällen vid första övernattningen, köksgolvutslitning och den andra grillmiddagen. Han lät precis som vanligt. Det gjorde också mamma och mormor. Jag lät inte alls som mig själv (eller som J sade: "du låter exakt som S"), men det är ju som det brukar vara.

Jag lät så glad. Han lät så glad.

Jag var så glad. Han var så glad.

Vi var så glada!

(Kanske är S också glad! Om vi låter exakt likadant menar jag).

När jag tagit mig ur detta enorma träsk av kall havregrynsgröt ska jag bli glad igen och fortsätta min dokumentation.

När jag blir gammal och ligger på ålderdomshemmet i min ensamhet ska jag inte be personalen spela Meshuggah för mig i hörlurar som min vän F skulle vilja, även om Meshuggah är bra. Nej, jag ska be dem spela alla mina fickminnen på repeat. Det blir fantastiskt.

Meshuggah - Humiliative (med massive attacks video)

Jag har tagit slut. Krävs det något extra av mig nu slocknar jag helt. Som min kamera nu när jag vill fotografera cyklarnas lustiga sadelhattar som har börjat växa till sig av allt det fluffiga. Jag citerar min kamerafabrikatör. Batteri 1: "Strömmen i batteriet är helt förbrukad". Batteri 2: "Strömmen i batteriet är helt förbrukad". Jag önskar mig en batteriladdare. Helst innan imorgon, så att jag orkar vakna.

Till slut kom de, de små förvirrade, yrande och fluffiga flingorna. Duniga och mjuka tussar de ihop sig till små ludd och ligger som dammhögar längs vägen. Jag andades in en av de allra mest bortkomna flingorna när jag cyklade till Snälla och måste hosta lite, men det gjorde ingenting. De smakar gott. Ge mig fler.