Visst får man lägga in önskemål redan nu om vad man vill bli i ett eventuellt liv efter detta? Bra. Då vill jag bli sångare i ett grymt bra metalband. Inte tant.

Evergrey - A Touch of Blessing. För gamla goda tiders skull.

När jag var 20-någonting satt jag en gång på en grå ultrabuss till eller från stan. Framför mig satt en ung mamma och hennes (kanske) treårige son. Han var helt fascinerad av ringen jag hade i näsan och frågade mamman vad det var och varför jag hade en sådan. Då blev jag kallad för "tant" för första gången i mitt liv. Inte av sonen, utan av mamman. "Tanten kanske tycker att den är fin". "Mhm", konstaterade sonen och tittade lite till på mig medan jag log tillbaka. "Mhm", tänkte jag tillbaka.

Tant. Med näsring.

Spännande...

Ibland när jag cyklar hem med min gammelcykel med rosa rostig cykelkorg, både fram och bakljus, i basen grå yllekappa, svarta skor, svart "basker" och på toppen av allt min fullständigt livsfarliga cykelhjälm, kan jag nästan se mig själv som tant. Inte för att jag är någon, men ibland kan det kännas så. Som idag, när det gör ont lite överallt och när sinnet är aningen grått. Som idag, när jag är urlakad och jag tänker lite extra på ett fåtal begynnande rynkor vid ögonen.

Tant. Med näsring.

Spännande.

Då och då dyker de upp, de där man inte gillar. Och vad skönt att man faktiskt inte behöver gilla precis alla.

Blunda, videon är fruktansvärd. Britta Borg är desto bättre.

Britta Borg - Alla kan ju inte älska alla här i världen

Hm. Jag måste grubbla. Fundera. Tänka över.

Hm. Jag måste skala bort. Avlägsna mig. Gömma. Skydda.

Hm. Jag måste riva ned. Planera om. Bygga nytt.

Hm. Jag måste tänka över om jag ska avlägsna mig och bygga nytt.

Hm.

Jag måste säga att jag blev lite sur när den relativt dyra födelsedagspresenten jag gav bort idag, strax efter själva överlämningen och omslagsrivandet, blev halvdissad och gnälld på av den som fick den. Till följd av personens besvikelse fick jag knappt något tack.Till följdföljd av detta sket jag i att fortsätta vara trevlig och for därifrån.

Så kan det gå trots att man önskar sig saker. Faktum är ju att det inte alltid blir riktigt exakt precis på pricken samma grej som den bild som finns i personens huvud. Om variationer inte accepteras är det i så fall bättre att köpa sina grejer själv. Det som är lite annorlunda kan ju till och med vara ännu finare, om man orkar känna titta efter.

Nästa gång ger jag bort pengarna till en hjälporganisation.

Fnys...

Jag såg att det fanns ett par för mig kända symboler här på denna bloggplats. En använder jag alltför ofta när jag pratar med T, och det är när han nedvärderar sig själv. Nu vill jag använda den igen, för att jag har gått och gömt mig.

Here it comes:

Nu ska jag stryka handen över de glödande körsbärsbladen i svart. De lyser strax utanför mitt sovrum. Ett försök kan det få.

Det har kommit ännu en period av tystnad och jag drar mig undan i min mentala garderob, dumt som vanligt, eftersom jag vet att mina tankar talar som högst och mest kakafoniskt här inne. På messenger har jag en animerad symbol av gubbar som springer runt med armarna i vädret, om varandra och ropar någonting. Jag har döpt den till *panik* och använder den sällan. I garderoben springer tankarna om varandra på det sättet, trots att jag hellre önskar att de skulle göra som den lilla animerade bubble-bobble-draken som jag döpt till *hoppa*. Det är min gladaste favorit. Jag gillar ju att hoppa.

På andra sidan av min verklighet skapar detta en liknande reaktion, men den tar inget uttryck i animerade symboler. Tid tas ifrån mig och ingen hand läggs på handtaget till garderoben. Ingen knackning eller fråga om vad jag gör, gömd där inne. Inte heller någon undran över att jag till höres diskuterar med ingenting. Gömda stunder är kanske inget märkligt längre. Tros det. Men det är min ledsnaste favorit. Jag gillar ju egentligen inte att kura.

Lägg handen på handtaget och knacka på. Fråga mig vad jag gör och undra över vem jag diskuterar med. Lägg dig i och ryck upp dörren. Ta mig i stora handen och lyft ut mig i ljuspölen från fönstret, som ändå bara ligger där på golvet. Tvinga upp mina ögon med fingrarna och pussa mig på munnen när jag grinar illa. Stryk mig över det rufsiga håret och håll händerna kring mitt sura ansikte. Rikta mig mot dig och tvinga mig att se. Här inne är jag ju som en blind, neurotisk flicka. Jag gillar ju inte att kura. Jag gillar egentligen att hoppa.

I dag vill jag bara krypa upp i det här hörnet av min röda soffa, dra benen inunder mig, fälla upp en huva och blogga, hela, hela dagen...med någon fantastisk musik spelande i bra hörlurar. Det är vad jag skulle vilja. Måste köpa hörlurar. (Måste handla mat, måste köpa födelsedagspresent och ett nytt cykellås, måste fundera på julklappar, måste ta bilen till byn och låta den gå i ide, måste diska, måste tvätta, måste verkligen göra mig i ordning).