Ibland längtar jag efter ett jobb där jag bara gör det jag ska, varken mer eller mindre. Där det inte märks så mycket om någon är sjuk, förutom att produktionen blir aningen mindre och att det fattas ett skratt runt fikabordet. Där det inte är svårt att få semester när man önskar. Där jag slipper ångesten av att bli väckt av Dolt Nummer. En dag berörd av super secret agent blir inte riktigt ledig eftersom jag blir påmind och kan få dåligt samvete.

Med detta sagt måste jag göra en tidsresa med hjälp av mina gamla dokument för att se om det inte går att omvärdera ändå. Året är 1999. Juni. Posten.

Måndag

Redan i personalingången, när den bitterfyllda doften av plikt omfamnar mig, har de lediga timmarna aldrig funnits. Min ångest och måndagar har blivit styvbror och styvsyster. De kommer alltför bra överens och de fnittrar bakom min rygg. Jag har klätt mig i det jag alltid klär mig i och varierar mig själv genom att antingen ha håret stramt uppsatt eller utsläppt. Ibland varierar jag ingenting.

Kapprummet är sig likt med galgar som fortfarande hänger nakna. Två dussin inneskor står parvis och väntar på att även deras arbetsdag ska börja. En av toalettdörrarna står som vanligt halvöppen. Mörkret där inne ser vänligt ut för mina fortfarande halvsovande ögon. Jag klär på en av galgarna med min kavaj och startar mina inneskors arbetsdag längs korridoren. I lunchrummet samlas några av denna arbetsplats tappra med varsin plastkopp med svart automatbryggt kaffe. Jag undrar vad som skulle hända om kaffeautomaten skulle gå sönder. Kaffet ingår i rutinerna. Morgonrutinen innebär att så länge det svarta blaskiga fortfarande finns i koppen har arbetet ännu inte börjat. Fick vi så skulle vi aldrig dricka upp det. Vi får, men gör det inte.

Jag vill skrapa fram 25 000 kronor i 25 år på Triss.

Tisdag

Den som har ett fungerande passerkort går i täten för den trupp som med halvfulla kaffekoppar kommer efter. Den öppnar dörrarna som leder till var och ens givna plats. Alla hälsar god morgon till städerskan som på de bättre dagarna svarar åtta eller nio gånger. Jag vet inte var jag ska hjälpa till idag. Jag frågar och efter en stunds överläggning börjar jag med det som från gång till gång är olika, trots att det alltid är det samma. Alla släpper sin tröstande plastkopp i papperskorgen. Samtidigt släpper vi våra liv och automatiken tar över. Människan ersätts och i våra kläder kliver Vanan in.

Vi befinner oss ett krig som dagligen upprepas. Vi oskadliggör moment efter moment som om de vore fienden och för varje avklarat mål är det en delseger. Vi vet att vi måste vinna alla de små slagen innan dagens krig är över och vår tapperhetsmedalj blir att i bästa fall kunna gå hem i tid. Radion står alltid på. Jag kan alla uttjatade sånger innantill. Radioreklamerna blir till skvaller. Visst vet ni att OK och Q8 har gift sig?

Jag vill flytta till Indien och bo i frid med en elefant.

Onsdag

En signal ljuder och vi vet alla vad den betyder. Vapenvila. Alla släpper strupgrepppet på fienden. Människan kliver in i sina kläder igen. De som har de fungerande korten leder oss in i lunchrummet där de flesta trycker på en och samma knapp. De sätter sig sedan vid det runda bordet med det rykande svarta kaffet framför sig.

Jag sitter i ett annat rum, men kan hela tiden se dem genom glaset. De samtalar med varandra. De talar sanningens ord. Ibland uttalas de hårt. Andra gånger, till exempel när städerskan bara hälsat fem eller sex gånger, skrattar ingen. Då sitter de våta och det regnar över dem. Dubbla täcken av orosmoln svävar över bordet. Ständigt håller de båda händerna kring sin kaffekopp. I det andra rummet försöker jag finna saker att prata om som inte berör nuet. Försöker att finna vindar som kan blåsa bort mina egna moln.

Någon känner sig orolig över arbetet och skruvar på sig. Det är nästa signal för oss. Alla reser sig samtidigt, slänger sin tomma kopp och fortsätter att sträva. Vi är tillbaka, som om vi aldrig haft något avbrott, och återtar greppen kring våra små fienders halsar. Vanan in, människan ut. Det finns alltid ljud. Är det inte maskiner så är det vi som tyst, inom oss, vrålar rakt ut.

Jag vill att vi alla ska få ledigt i sex månader.

Torsdag

Vi spottar och fräser som ett gäng gangsterkatter över att våra fiender inte går med på våra önskningar. Vi gullar med våra maskiner som jämt krånglar och ber dem fungera. Mitt i allt har hälften av oss kommit fram till den gyllene timmen då vi får lite tid för att ta hand om oss själva. Fylla på våra energidepåer som börjat sina. Gå ut till livet. Vila våra trötta huvuden. Låta inneskorna ta en tupplur. Människorna försvinner åt olika håll och försöker leta reda på liven som vi metaforiskt redan slängt två gånger. Jag köper en Triss och letar efter billiga resor till Indien på min timme. Jag skrapar den och ser med besvikelse att jag inte ens vunnit en ny lott. Tiden har bråttom, mer bråttom än vad jag själv har, och den tunnar ut min timme till fem minuter. Jag går tillbaka.

Doften i entrén påminner om måndagar. Jag väcker mina sömniga inneskor på väg till lunchrummet där jag trycker på samma knapp som alla andra och jag håller min kopp med båda händerna.

Jag vill lära mig spela Bach´s toccata och fuga i d-moll.

Fredag

Efter ett par timmar och efter att vi åter sökt tröst hos kaffekoppens glatta yta och beska heta vätska inser vi att vi snart har klarat oss igenom ännu ett krig. Fredsavtalet ligger framför oss. Det enda som återstår är att syna skadorna. Vi får inte sakna en kroppsdel och helst inte ha en för mycket. Allt måste stämma. Det ska helst vara igår. Samma behållning nu som då, vid samma klockslag. Alltid samma pirrigt nervösa känsla. Det finns två olika svar på frågan om det stämmer. Antingen ett leende "nu kan vi gå hem", eller ett "det här stämmer inte alls". Alla tänker samma tanke, i samma ögonblick. Vad har jag gjort?! Alla fiender kommer emot oss i rusande repris och det gäller att hitta den skyldige. Mitt huvud gnäller över att mitt liv står och trampar vid ytterdörren och väntar på att jag ska komma ut. Det har med en kasse full av upplockade önskningar i handen. Jag har en förmåga att tappa dem efter mig.

En stund av förtvivlat och koncentrerat sökande pågår tills leendet förlösande kommer. Vi erkänner vår seger och skriver under fredsavtalet genom att ändra datum på stämpeln. De som har ett fungerande passerkort leder segermarschen bort från våra bestämda platser och kasserade kaffekoppar. Förbi lunchrummet. Någon undrar vilket väder vi har nu. Ingen vet. Ingen har sett det sedan lunch. Människan börjar småprata och suckar ut den sista oron som fortfarande ligger kvar inuti. Vi klappar om våra inneskor, smeker på oss våra troget väntande ytterkläder och håller andan genom måndagsångestens småfnitter på vägen ut. Jag träffar mitt liv vid ytterdörren. Det gratulerar mig och jag får som vanligt dra en önskning ur påsen.

Jag vill inte att det ska börja om.

Nu har jag suttit här tillräckligt länge med fingrarna på tangenterna. Jag ger upp. Det är som att öppna munnen för att säga något och så stockar sig ljuden precis intill stämbanden. Det kommer inte ut fler ord än så här just nu.

En eldsköld jag glömt att lägga in. Den kan vara bra att ha.

Extol - Pearl

Äntligen någonting ljust bland allt det mörka som brukar stryka omkring i vrårna, som kan bilda svarta virvlar i turbulensen och stryka ett kallt finger längs min ryggrad. Det är som att få ta skydd bakom en eldsköld.

(Känsliga öron varnas)

August Burns Red - Meridian. Jag hoppas på god uppslutning i mars.

När tonårslivet rasade samman fullständigt klamrade jag mig förtvivlat fast vid en enda person; någon som gav mig åtskilliga whiplashskador i själen. Jag hade slutligen inte något annat val än att bryta loss min hud från hennes och det gjorde fruktansvärt ont. Hon märkte det nog aldrig. Sådan var hon.

Vi hade dock mycket roligt.

När denna reklam gick på TV lärde jag mig den genast och lade en snygg andrastämma på melodin. Sedan lärde jag henne den och vi sjöng den om och om igen under en rutschkana, i en frusen sandlåda. Det var riktigt vackert.

Det finns stunder i livet som man alltid har kvar

(Men, vad är det här nu då!? Ytterst märkligt. Så här har det inte känts på tio år säkert.

Jag måste vara helt utmattad. Eller så har jag sovit för mycket. Eller så beror det på vädret som ligger som någon slags konstant, men det låter märkligt eftersom det inte är någon snö. Det kan också bero på att jag har druckit för lite kaffe och är relativt nyvaken.

Hur som haver, så har jag idag vaknat med julstämning i kroppen. Jullugn som på första dagen av jullovet. Utan julgran, långledigt eller något direkt pynt. Inte ett ljus är tänt och jobb nalkar. (You can´t beat the feeling). Må det bli en stilla kväll).

När vi var yngre, mycket yngre, brukade jag åka ned till henne till den by där hennes mamma växte upp. Det var en liten by där man av naturliga orsaker alltid tänkte på Pelle Svanslös och jag fick den första sommaren ha en av min kompis kattungar till låns. Sebastian. Denna sommar var vi två som åkte ned för att hälsa på och förutom att välja kattunge fick vi (i brevkorrespondens) också välja var i rummet vi ville sova och vilka sängkläder vi ville ha. Efter den sommaren återvände jag några gånger till, och Pelle Svanslös-byn blev en del av min uppväxt.

Något av det roligaste vi gjorde - förutom att snoka runt i hennes morfars nedlagda affär - var att göra en cykelutflykt till Ica längs de varma sommarvägarna. Vi stannade till vid hagar och klappade nyfikna, hummande hästar och i någon hage smet vi in mellan stängseltrådarna (jag hade lite ont i magen av nervositet) och var lyckliga i samvaron med hästarna, just för att det inte var något som skilde oss åt. Ett av äventyrets delmål var Augustas hage. Augusta var min väns älsklingshäst, gammal men fin, och naturligtvis var hon därför också min favorit för en lång tid framöver.

När vi handlat godis och dricka på Ica vände vi tillbaka till lilla byn, höga på socker och alltjämt glada. Jag brukade ha kameran med mig för att fotografera hästarna, men på några få bilder har jag också förevigat min väninna avnjuta sin Coca Cola. Det var på den tiden man brukade se följande reklam på MTV. Och jo, visst reciterade vi den just vid fotograferingstillfället. You can´t beat the feeling.

(Varför får jag inte bort storlek x-small på texten?! Det skulle bara ha varit på första stycket *utbryter och suckar*)

Cola, á la 1989

Sömnlös.

I stället ligger jag på rygg med hög puls och frenetiskt arbetande hjärna. Det är becksvart och jag tror att jag har ögonen öppna medan jag tittar på olika scenarier som spelas upp. I natt tar inte den ena liknande tanken vid en annan och leder mig i en ändlös spiraltrappa. I natt utgår tankarna från en punkt med egen gravitation. Punkten byggs på, utökas, växer och tar plats. Den blir en egen liten planet med en egen liten verklighet, och i kapp med den snurrar jag. Jag blir yr och ler lite åt det svarta hålet.

I morgon, när yrseln har lagt sig, kommer jag nog att skratta åt det hela i stället för att le, men det har varit ett trevligt nattligt äventyr att se något stort födas ur intet.

Medan det kaos:ar i den inre garderoben ekar det i den yttre. Jag bestämde mig för att vara fullständigt hjärtlös och rev ut plagg, efter plagg, efter plagg. Jag provade, vek ihop och lade i svarta plastsäckar. Två stycken blev det. Det var befriande och det gick lättare och lättare allt eftersom plaggen ven genom luften. Jag blev tvungen att hejda mig till slut för att inte behöva frysa så hemskt i vinter. Nu måste jag köpa nya.

Jag skulle vilja kunna göra samma sak med den inre garderoben. Slita ut tanke efter tanke, syna dem noga, prova dem och lägga dem i plastsäckar.

Alldags, annandags, vardags, allväders, allvars.

Naturligtvis finns ju favoriterna. De är ju givna att få stanna kvar.

Några kan vara värda att prova igen och spara i en enskild hög lite längre fram än vanligt. De kan faktiskt vara riktigt fina och har mest bara legat längst bak, längst underst, där de har blivit bortglömda.

Vissa är sprillans nya men knappt testade eftersom de känts så fel. De har inte passat mig. Har varit för stora. För trånga. Fel färg. Obekväma. Okänsliga.

Så finns de där som är så använda att de nästan blivit en del av min identitet. De är mjuka och sköna och har exakt passform. De har alltid fungerat. Nötta. Gamla. Urblekta. De behöver dock inte alltid vara rätt. Snarare tvärt om.

Och vad gör jag med de som är lite utmanande? De där spännande. Eller de som kanske inte riktigt är min stil men är snygga ändå? Och de som jag har som jag önskar att jag kunde använda? De som kunde göra mig lite annorlunda? Så svårt.

Jag märkte att jag inte äger ett enda plagg för fest. Jag har letat lite, lite i den inre. I den yttre garderoben konstaterade jag bara fakta: jag äger ingenting som jag känner mig riktigt vacker i. Kanske tuff. Lite cool. Lite söt. Max en aning snygg. Jeans och t-shirt är bra, rejält, men knappast vackert.

Inuti fortsätter det kackla, rusa och sprätta. Fkkn hönshjärna.