Snömånaden. Februari gör i år rätt för sitt namn. Det har snöat flera dagar i sträck nu. Kall snö. Kallsnö. Den fina, isiga, vassa varianten. Speciellt vass i kombinationen rejäla minusgrader, vind och smältvatten på varmare hud. Efter morgonens cykeltur kändes huden kring mina ögon blästrad en lång stund efteråt. Decimeter efter decimeter av kallt puder förflyttar sig som öknen av vinden och skapar drivor mellan husen. Helgens snöröjare har troligen sovit lika lite som jag har gjort och ändå har min cykelbros vidd decimerats till en meterbred stig. Jag väljer att inte tänka onda tankar där jag pustar med cykeln vid sidan. Tänker i stället att det måste vara så här att gå en lång sträcka längs en sandstrand. Samma motstånd.

Utomhus är det äntligen riktig norrlandsvinter. Insvept i en varm filt suger jag på den sista julkaramellen, tycker att mitt sovrumsfönster är underbart och är glad att jag slipper skotta.

Massor med kolsyra. Det spritter och jag vet inte vad jag ska göra av allt. Jag är på väg mot någonting, men så kan jag inte ställa mig upp. Lite bensvag kanske och ingen hand som kan ge mig draghjälp. Rumpan gottar in sig i den röda soffkudden igen. Nehepp.

Jag lägger upp benen på vardagsrumsbordet och kommer på mig själv att jag suttit så alldeles för länge när lägenhetstemperaturen gör sig påmind i kalla fötter. Det fladdrar i magen och jag vill dansa ut fjärilarna, malarna, fåglarna och allt som där flyger. Jag gör ett försök inombords. Eeh... Nej.

Jag drar en väl intränad tumövning med fjärrkontrollen medan jag försöker sitta rakare i ryggen. Det kryper i hela kroppen och jag försöker kanalisera det med att köra igång en fartigare spellista på datorn. Det gör det hela bara värre.

Jag öppnar en mail-inbox och ser till min besvikelse att min nattsömn kommer att bli extremt kort mellan lördag och söndag. I samma ögonblick ser jag också en möjlighet att få göra mig av med bubblor försvinna i en tecknad-film-"poof".

Timmen är sen och de tre gamla vanliga användarna som ständigt är online utan att säga ett ord säger fortfarande ingenting. Inte jag heller. Jag lyckas kravla mig ur soffan och sträcka på benen för att gå in i ett annat rum. Jag lyckas också att inte se ut som en betessläppt häst och gör inte en enda krumbukt på vägen, trots att jag skulle vilja.

Jag sätter mig på golvet och njuter av märklig samvaro medan den snabba spellistan dunkar vidare. Det är en uppsluppen stämning i rummet men jag belsutar mig för att skruva på korken på min sockerdricksflaska, där jag bubblar. Det är försent. När trycket blir tillräckligt högt slutar det upp med det. Och det blir stilla.

Jisus. När jag en dag får utlopp kommer det att pysa som om jag hade blivit tappad i marken.

Stina Nordenstam - Little star.

En sång som liksom alltid följt med.

Idag är en bubblig dag. Som sockerdricka. De brukar inte komma i stim, mina bubblor, de är ganska sällsynta. Idag har jag mycket energi. Eller abstinens. De påminner om varandra, men idag handlar det om lust.

Inga bekymrade rynkor mellan ögonbrynen, inga tankar eller bördor av dåtiden med allvarligt ansiktsuttryck. Jag går an som en maskin i hemmet och umgås med familjen (som utökats med ett lurvigt "barnbarn"). Jag känner ingen saknad, och jag saknar det inte. Jag ler som ett barn över att det har kommit flera decimeter snö att plufsa i och jag funderade till och med på att starta upp yogan i vardagsrummet. Då är det allvarligt.

Jag längtar mycket efter många saker. Jag längtar efter att göra. Att se. Att känna. Jag längtar efter att planera. Jag längtar efter någonting spännande att se fram emot så mycket att jag nästan provocerar fram det. Det kom till och med till punkten då jag övervägde att promenera till en obemannad bensinstration för att lämna ett hemligt brev. Men jag gjorde det inte.

Jag längtar efter stim av bubbliga dagar.

En hel back med sockerdricka.

Shakira - Tú (från Dónde están los ladrones?).

En gammal Shakiragoding:

Jag ger dig min midja, och mina läppar när du vill kyssas. Jag ger dig min galenskap och de få neuron som fortfarande finns kvar. Mina blekta skor, dagboken jag skriver i. Jag ger dig till och med mina suckar. Men gå inte igen.

För det är du, min sol. Tron jag lever med. Makten i min röst. Fötterna jag går med. Det är du, älskade. Min lust att skratta. Det farväl jag inte kommer att veta hur man säger, för jag skulle aldrig kunna leva utan dig.

Om du en dag beslöt dig för att gå härifrån på nytt skulle jag stänga igen var dörr, så att du aldrig kunde ta dig ut. Jag ger dig mina tystnader, jag ger dig min näsa. Jag ger dig till och med mina benknotor. Men stanna kvar här.

Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte ofta ser svensk film och ännu mer sällan svenska dramaserier. Jag talade i telefon med den person som har det välorganiserade hembiblioteket härom veckan och han kunde inte sluta att ösa lovord över Jonas Gardells senaste dramaserie De Halvt Dolda. Innan vi slutade vårt samtal var jag tvungen att lova honom dyrt och heligt att ta igen de avsnitt jag missat. Sagt och gjort - en tråkig kväll började jag se avsnitt ett. Åh nej, tänkte jag, vad är det här? SjuttiotalsSverige. Alla färger går i gråtoner. NutidsSverige. Verkligen a l l a färger går i gråtoner. En till familj att lära känna. Vem var nu han? Helt vanliga människor. Ska det här verkligen vara någonting att se...

Avsnitt ett tog slut. Jag hade mer tråkig tid att fördriva, så jag fortsatte med nästa avsnitt. Sedan var jag fast.

Aldrig någonsin har jag haft så ont i magen och känt så mycket när jag tittat på tv vad jag kan minnas, i alla fall inte på väldigt länge, och aldrig medan jag sett en svensk dramaserie. Varje scen är en laddning av saker vi känner igen, hela tiden på gränsen till att brista som en varböld. Exceptionella men vardagliga infektioner som skulle kunna vara ett faktum i grannens liv. I mitt. Eller ditt. Människoöden beskrivna, sammanvävda, för oss att känna.

Man måste låta alla som funnits få finnas.

Har du tråkigt någon kväll, inte vet vad du ska göra och orkar med lite smärta (också i glädjeform) - ta dig igenom de två första avsnitten. Sedan vill du se resten. Serien blir en klassiker i min bok. Den finns än så länge här.

Som strilar av ljummet vatten som letar sin väg i alla riktningar. Underifrån, från sidan, uppifrån där ingenting verkar finnas. Behagligt, njutningsfullt och lent, så som bara vatten kan vara. Jag drar mina nya skira rötter inunder mig och vaggar mig med armarna kring böjda ben för att hitta den punkt där jag anar en intalad stabilitet. Hud och vatten, som tagna ur samma värmekälla, där jag med slutna ögon inte känner någon skillnad mellan de två. Jag nynnar med pannan mot mina knän och känner mig gränslös.

Förlåt Flisanvännen, men jag tyckte att videon var så underbar, så jag snor den. Rakt av ^^)