Trots att vi båda numera bor en bit ifrån strandkanten kommer det hos honom ibland skyfall som gör att vattennivån stiger kraftigt. Jag lämnade kvar en sensor vid hans tröskel som är kopplad till min MSN, så när vattnet börjar forsa in på hans bottenvåning blinkar varningslampan hos mig. Ibland hinner jag dit i tid och det räcker med att ta fram golvskrapan och mota ut vattnet igen. Andra gånger när jag kommer fram måste jag simma över räcket till balkongen, tvinga upp ett fönster och flyta med in. När jag står där i köket når mig vattnet upp till halsen om jag inte hittar något att stå på. Eftersom han har tjugofem centimeter extra längd bekommer det honom inte. Det är bara lite extra tungt att andas.

När det blir så där högt vatten händer det ibland att han blir trött och ger upp. Han placerar då armarna längs sidorna, faller mjukt baklänges och låter sig flyta iväg. Ut genom balkongdörren. Därefter blir det tvärt djupare och när han kommer på var han befinner sig drabbas han av panik. En blandning av hyperventilation och handlingsförlamade muskler gör att han tillslut sjunker. Han kommer upp då och då, kippande efter luft, men sjunker sedan igen.

Jag har hittills aldrig kommit fram för sent. Eftersom det länge varit soligt och varmt på min strandtomt har vattennivån minskat, och jag har till och med fått en sandstrand att stoppa tårna i. De smärtsamma medleypassen jag själv, ensam, har utsatts för har slutat och vansinnet är över. Styrkan sitter kvar i mina muskler. Därför springer jag också snabbt och hinner fram i tid.

Där han sjunker dyker jag ned under ytan i förtvivlans sjö. Jag finner honom stilla, halvvägs ned till botten, och tar honom i kragen för att simma oss upp till ytan. Det är jobbigt att simma för två, även om han inte kämpar emot eller drabbas av panik. Han vill bli räddad och jag förmår mig inte att se honom sjunka.

Så simmar jag med ena armen om hans bröstkorg in över balkongräcket igen och drar upp honom i trappen som leder till översta våningen. Jag lägger armen kring hans midja och låter honom vila huvudet mot min axel med håret droppande. Vi sitter där alldeles stilla och ser på när vattnet sjunker undan av sig själv tills det är säkert nog att hämta en handduk. Jag slår samtidigt igång bastun, hämtar honom en Bayersk folköl och leder honom dit för att värma sig. När han kommer ut, varm och torr, ger jag honom en kram, ett leende och börjar gå hemåt.

Jag kontrollerar att sensorn ligger kvar på sin plats vid tröskeln, håller handflatan mot skyn och konstaterar att det bara duggar. Så går jag med blicken mot himlen. Mitt hem ligger på den plats där ett hål i molnen släpper fram solen. Invid samma sjö, men med en privat sandstrand. Där trivs jag. Speciellt när solen gått ned.

Eine kleine nachtmusik

No air - Jordan Sparks & Chris brown

Jag har alltid haft svårt för att kasta bort saker. Små saker, stora saker. Papperslappar, gummifigurer, pennor, kläder, gammal mat, precis allt. Naturligtvis har jag därför samlat på mig mycket bråte. Rat. Gval. Skräp.

Men det är också så att även ett suddgummi kan stå för en hel period av mitt liv. Mästerexemplet är mitt högstadiesudd där jag noggrant karvat in initialerna TH. Som ni kanske anar är det inte mina egna initialer utan ägaren till dåtidens vackraste ögon. Det var på den tiden då ögonkontakt gjorde mig kraftlös i benen och då jag kunde någon annans schema lika bra som mitt eget. 

Jag förmår mig heller inte att kasta bort en trasig pennvässare i form av Pluto. Själva vässaren är sedan länge borta och Pluto är alltså inte mycket för världen. Men. Den svarta färgen på hans nos är avskavd och jag vet att det är jag som bitit bort det när jag bara var något år gammal. Den var en av mina första ägodelar och av någon anledning måste jag ha kvar den.

Det som är svårast att kasta är handskrivna lappar, brev och fotografier. Ikväll har det rivit i mig när jag övertalat mig själv att kasta vykort där det stått "jag älskar dig" och "jag saknar dig". Jag har kastat bort min morfars vackra skrivstil på ett födelsedagskort. Min bästa brevkompis fotografier följde därefter. Klasskamraters skolkort. Men där gick nog min smärtgräns. Därefter blir det för nära. Jag vill inte kasta bort fler framtida leenden. De kan komma väl till pass någon gång.

I dammsugningsfrenesin noterade jag att ett artificiellt sken störtade längs väggen och ned på golvet. I själva verket var det jag som hade rivit ned min fina lampa. Sockeln var i bitar och när jag skulle syna skadorna sprakade det oroväckande och alldeles för nära mina fingrar. Murr...

Avbitartång, skruvmejsel, skiftnyckel, väggplugg, avbiten skruv, hammare. Vips! så var min fina lampa en minst lika fin ljusstake! Skam den som ger sig.

Triumf!

Paint är ett roligt program, även om också det framkallar vissa "murr..."

Om du någon gång blir bjuden på middag hos mig kommer detta vara vad den serveras på. Engelskt Staffordshire. Nu kan vi på tu man hand äta sju förrätter, två och en halv varmrätt och fyra desserter. Var. Och allt rymms i disktsället sedan.

Jag älskar struntsummor och second hand.

Detta, mina vänner, är ett (till) stycke nostalgi!

Under uppväxten i en av de mindre välrenommerade stadsdelarna på 80-talet var de traktorskottade snöhögarna kanske det roligaste som fanns på vintern. På skolgården till den numera ituplockade låg- och mellanstadieskolan lekte vi herre på täppan. Det var alltid de största pojkarna som var herrar och tvekade inte över att kasta ned en liten flicka så att snöklumparna yrde. Det var ett helt bootcamppass att ta sig upp nästan hela vägen, flera gånger på raken.

Hemma hade vi en av de största lägenhetsgårdarna och sedemera även de största snöhögarna. De bestod av mer eller mindre stora snöklumpar som var mer eller mindre isiga och sammanfogade av massor med oklumpig snö. Man började med att någonstans i mitten av snöhögen dra loss bit efter bit tills man slutligen hade något som liknade en ingång. Därefter hämtades spade och en kompis, alternativt ett syskon, och grottbyggandet var ett faktum.

Beroende på snöhögens kvalitet urholkade man den tills man hade ett rum med ett halvbuckligt golv. Där inne var det stilla och ljudet utifrån blev liksom vadderat. Var det fin skare kunde man med hjälp av spaden forma till pallar och i väggarna kunde man göra nischer för påhittade eller riktiga prydnader. Höll skaren riktigt bra kunde man göra en dörr. Lyckliga i utmattningen gick man sedan in för att äta middag och berätta om sitt underverk. Efter middagen kom pappa ut och inspekterade. Detta slutade alltid med att han "förstörde" taket med spaden under förmaningen om att det utan undantag måste vara kupat. Annars kunde man dö. Kvävas.

Förr eller senare rasade grottan ihop av traktorer eller tö, men det var en speciell känsla att komma in i sin egen snögrotta. Någon slags stolthet över att ha ett helt eget litet hus, där fantasin inte hade några som helst gränser. Barn kanske leker annorlunda idag. Önskar att jag såg fler leka i snön. Kanske för att jag själv saknar det.

Till min egen förvåning hittade jag idag en strof av mig själv som jag har saknat, när jag helt omedvetet tog flera hoppsasteg i korridoren utanför glasfönstren till avdelningens sjuksköterskeakvarie (där vi ses simma mellan datorer och telefoner). Jag förbluffade mig själv när jag till och med gjorde en halv piruett av bara farten och återupptäckte att hopphagen tyvärr var bortskrapad från golvet. För en tid sedan hoppade jag hage en gång om dagen, så där i förbifarten när jag ändå gick där. Det var min egen ordination. Nu när jag för första gången på länge kände att jag ville hoppa igen fanns den inte längre där. Däremot kan fortfarande se var de färgglada rutorna har varit, så det är inte helt hopp-löst. Jag saknar ljudet av hänglåsnycklar som plingar taktfullt i kollision med kaffeenkronor i min byxficka. Det är nämligen små glädjeljud.

Extra glad blev jag i natt, för min "lillkusin" StormSmurfens skull. Jag hoppas att han hittar motivationen för att verkligen kliva utanför tröskeln och se att världen är underbart stor och skrämmande vacker. Heja StormSmurf! Jag tror på dig.

Så här var det. Ja... alltså... Ja. Jo. Och så var det bara så. Helt enkelt. Men inte alls så enkelt... Men bra. Ja. Massor med bra!

Så... så var det. Och så är det. Japp! Glad. :)

Nu ska jag sitta och ta tid på hur länge jag kan le. Troligtvis slår jag världserkord!